Första Krönikeboken 19 SKB

1. En tid därefter dog Nahash, ammoniternas kung, och hans son blev kung efter honom.

2. Då sa David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahashs son, eftersom hans far visade mig nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed).” Så David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far. När Davids tjänare kom till ammoniternas land, till Hanun för att trösta honom,

3. sade ammoniternas furstar till Hanun: ”Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska och fördärva och spionera i landet som hans tjänare har kommit till dig.”

4. Hanun grep då Davids tjänare och rakade dem och skar av deras kläder på mitten, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. [En förudmjkande akt, men även ett tecken på sorg, se Jes 15:2; Jer 48:37.]

5. Och man kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills ert skägg har vuxit ut. Kom sedan tillbaka.”

6. När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maaka och från Soba.

7. De lejde 32 000 vagnar samt hjälp av kungen i Maaka med hans folk. Dessa kom och slog läger framför Medeba. Ammoniterna kom också från sina städer för att strida.

8. När David hörde det sände han i väg Joav med hela hären, de tappraste krigarna.

9. Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid stadsporten, medan kungarna som hade kommit dit gick i ställning för sig själva på fältet.

10. Joav såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot araméerna.

11. Resten av hären överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de gick i ställning mot ammoniterna.

12. Han sa: ”Om araméerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig ska jag hjälpa dig.

13. Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren ska göra vad han finner bäst.”

14. Därefter ryckte Joav fram med sitt folk till strid mot araméerna, och de flydde för honom.

15. När ammoniterna såg att araméerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Avishaj och gick in i staden. Och Joav kom till Jerusalem.

16. Då araméerna såg att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden. De ryckte ut anförda av Shofak, Hadadezers befälhavare.

17. När David fick veta det samlade han hela Israel och gick över Jordan, och när han kom fram till dem gick han i ställning mot dem. David ställde upp sig i slagordning mot araméerna, och de gick i strid med honom.

18. Men araméerna flydde för Israel, och David dödade av araméerna manskapet på 7 000 vagnar samt 40 000 man fotfolk. Befälhavaren Shofak dödade han också.

19. När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville araméerna inte längre hjälpa ammoniterna.