Första Krönikeboken 21 SKB

1. Men Satan (Åklagaren, motståndaren) trädde upp mot Israel och lockade (förledde, eggade, hetsade) David till att räkna Israel. [Hebr. Satan står här i obestämd form, i Job 1:12; 2:6 och Sak 3:1-2 används den bestämda formen ha-satan. I paralellstället i 2 Sam 24:1 nämns inte Satan. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om de inte genomfördes på rätt sätt (2 Mos 30:12). Eftersom det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (4 Mos 1:2; 4:2, 22; 26:2) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet för att upphöja sig själv och lita mer på sin egna styrka än Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (2 Mos 30:13-16). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder (1 Krön 6:7).]

2. Då sa David till Joav och till folkets befälhavare: ”Gå och räkna Israel från Beer-Sheba [i syd] till Dan [i norr], och ge mig besked så att jag får veta hur många de är.”

3. Joav svarade: ”Må Herren föröka sitt folk hundrafalt! Min herre och kung, är de inte alla min herres tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför dra skuld över Israel genom detta?”

4. Men kungens ord stod fast mot Joav, och Joav gav sig i väg och reste omkring i hela Israel och kom sedan tillbaka till Jerusalem.

5. Joav meddelade David resultatet av folkräkningen: I Israel fanns tillsammans 1 100 000 män som kunde dra svärd, och i Juda fanns 470 000 män som kunde dra svärd.

6. Men Levi och Benjamin hade han inte räknat tillsammans med de andra, för Joav fann kungens befallning avskyvärd.

7. Det som hade hänt var ont i Guds ögon, och han straffade Israel.

8. Då sa David till Gud: ”Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt.”

9. Och Herren talade till Davids siare Gad och sa:

10. ”Gå och tala till David: Så säger Herren: Tre saker lägger jag fram för dig. Välj en av dem som jag ska göra mot dig.”

11. Då gick Gad in till David och sa till honom: ”Så säger Herren:

12. Välj vilket du vill ha: antingen svält i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig.”

13. David svarade Gad: ”Jag är i stor vånda. Men låt mig falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är mycket stor. I människors hand vill jag inte falla.”

14. Herren sände då pest i Israel så att 70 000 personer av Israel dog.

15. Gud (Elohim) sände en ängel mot Jerusalem för att fördärva (ödelägga, utpåna – hebr. shachat) det. Men när ängeln höll på med fördärvandet såg Herren (Jahve) det och ångrade (sorg-tröstade – hebr. nacham) det onda, och han sa till ängeln som fördärvade (Fördärvaren; bestämd form av verbet fördärva – hebr. ha-shachat): ”Det är nog. Dra tillbaka din hand.” Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats. [Ornan är den hebreiska stavningen av Aravnah som är det namn som används i paralellstället i 2 Sam 24:16. Tröskplatsen låg vid det som i dag i Jerusalem kallas Tempelberget.]

16. David lyfte blicken och fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med draget svärd i sin hand, utsträckt över Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg [som ett tecken av sorg, se Job 16:15], ner på sina ansikten.

17. Och David sa till Gud (Elohim): ”Var det inte jag som befallde att folket skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Herre min Gud (Elohim), låt din hand vända sig mot mig och min fars hus, men inte mot ditt folk så att de plågas.”

18. Herrens ängel befallde [profeten] Gad att säga till David att gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats. [Gad var Davids siare, se 2 Sam 24:11]

19. Och David gick på grund av det ord som Gad hade talat i Herrens namn.

20. När Ornan vände sig om, såg han ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. Ornan höll på att tröska vete

21. när David kom till honom. Han såg upp och fick syn på David, och han kom ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.

22. David sa till Ornan: ”Ge mig den plats där du tröskar din säd, så att jag kan bygga ett altare åt Herren där. Ge mig den mot full betalning så att plågan upphör bland folket.”

23. Då sa Ornan till David: ”Ta den, och min herre kungen får göra vad han finner för gott. Se, jag ger dig boskapen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till matoffer. Alltihop ger jag dig.”

24. Men kung David svarade Ornan: ”Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte bära fram det som är ditt åt Herren och offra brännoffer som jag har fått gratis.”

25. David gav Ornan 600 shekel [totalt 6,8 kg] guld i full vikt för [hela] platsen. [I 2 Sam 24:24 anges en mindre summa på 50 shekel som troligtvis är för själva tröskplatsen, här är priset för hela området/platsen.]

26. Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren (Jahve), och han svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret.

27. På Herrens befallning stack ängeln tillbaka sitt svärd i skidan.

28. När David i den stunden såg att Herren hade bönhört honom på jebusiten Ornans tröskplats, frambar han där sitt offer.

29. Herrens tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod vid den tiden tillsammans med brännofferaltaret på offerhöjden i Gibeon.

30. Men David vågade inte komma inför Guds ansikte för att söka honom. Så rädd var han för Herrens ängels svärd.