Första Kungaboken 2 SFB98

1. Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade:

2. "Jag lämnar nu denna världen. Var stark och visa dig som en man.

3. Håll fast vid vad Herren, din Gud, befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt vad du gör och överallt dit du vänder dig,

4. så att Herren kan uppfylla det ord som han talade om mig, då han sade: Om dina barn ger akt på sin väg, så att de vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och av hela sin själ, då skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron.

5. Du vet också vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och utgöt blod i fredstid, som om det hade varit krig, och lät blod komma på bältet som han hade omkring sina höfter och på skorna som han hade på sina fötter, som om det hade varit krig.

6. Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid.

7. Men mot gileaditen Barsillajs söner skall du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom.

8. Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dag då jag gick till Mahanajim men kom sedan ner till Jordan och mötte mig. Och jag gav honom min ed inför Herren och sade: Jag skall inte döda dig med svärd.

9. Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå hår med blod fara ner i dödsriket." David dör

10. David gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad.

11. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år. I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år.

12. Och Salomo satt på sin fader Davids tron, och hans kungamakt blev starkt befäst. Adonia dör

13. Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: "Kommer du i fredliga avsikter?" Han svarade: "Ja.

14. Och jag har något att tala med dig om." Hon svarade: "Säg det."

15. Då sade han: "Du vet själv att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom Herren har det blivit hans.

16. Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig." Hon svarade: "Tala."

17. Då sade han: "Bed kung Salomo - dig visar han ju inte bort - att han ger mig Abisag från Sunem till hustru."

18. Bat-Seba svarade: "Nåväl, jag skall själv tala med kungen om dig."

19. Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick emot henne, bugade sig för henne och satte sig. Man ställde också fram en stol åt kungens mor och hon satte sig till höger om honom.

20. Därefter sade hon: "Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig." Kungen svarade henne: "Moder, låt mig höra din bön. Jag skall inte visa bort dig."

21. Då sade hon: "Låt Adonia få Abisag från Sunem till hustru."

22. Men kung Salomo svarade sin mor: "Varför begär du bara Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna begära kungadömet åt honom - han är ju min äldre bror - ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son."

23. Kung Salomo svor en ed inför Herren och sade: "Gud må straffa mig både nu och senare om inte Adonia med sitt liv skall få betala att han har sagt detta.

24. Och nu, så sant Herren lever, han som har utsett mig och satt mig på min fader Davids tron och som enligt sitt löfte har byggt ett hus åt mig: I dag skall Adonia dödas."

25. Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som stötte ner Adonia, så att han dog. Ebjatar och Joab straffas

26. Till prästen Ebjatar sade kungen: "Gå till dina ägor i Anatot. Du har förtjänat döden, men i dag skall jag inte döda dig. Du har ju burit Herren, Herrens ark framför min fader David och har lidit med min far allt det han fått lida."

27. Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara Herrens präst. Ty Herrens ord skulle fullbordas, det som han hade talat över Elis hus i Silo.

28. Ryktet om detta nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till Herrens tält och fattade tag i hornen på altaret.

29. När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till Herrens tält och att han stod invid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: "Gå och stöt ner honom!"

30. När Benaja kom till Herrens tält, sade han till honom: "Så säger kungen: Gå härifrån!" Men han svarade: "Nej, här vill jag dö." Benaja framförde detta till kungen och sade: "Så har Joab sagt och så har han svarat mig."

31. Kungen sade då till honom: "Gör som han har sagt, stöt ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod Joab har utgjutit.

32. Herren skall låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han stötte ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd, utan att min fader David visste det, nämligen Abner, Ners son, befälhavaren i Israel, och Amasa, Jeters son, befälhavaren i Juda.

33. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron skall Herren ge frid till evig tid."

34. Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och stötte ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen, där han bodde.

35. Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe. Simei dör

36. Därefter sände kungen bud och kallade till sig Simei och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit.

37. Ty det skall du veta, att den dag du går ut och går över bäcken Kidron måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud."

38. Simei sade till kungen: "Det är bra. Så som min herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra." Och Simei bodde i Jerusalem en lång tid.

39. Men tre år därefter hände sig att två av hans tjänare flydde till Akish, Maakas son, kungen i Gat. Man berättade det för Simei och sade: "Dina tjänare är i Gat."

40. Då stod Simei upp, sadlade sin åsna och for till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Simei begav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat.

41. Men när man berättade för Salomo att Simei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,

42. sände kungen bud och kallade till sig Simei och sade till honom: "Har jag inte bundit dig med ed vid Herren, varnat dig och sagt: Det skall du veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det.

43. Varför har du då inte hållit eden inför Herren och lytt den befallning som jag har gett dig?"

44. Kungen sade vidare till Simei: "Du känner själv till allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min fader David. Herren skall låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud.

45. Men kung Salomo skall bli välsignad, och Davids tron skall bli befäst inför Herren till evig tid."

46. På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och stötte ner honom, så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.