Första samuelsboken 14 SKB

1. Och det hände en dag att Jonatan, Sauls son, sa till ynglingen som bar hans rustning [hans vapenbärare]: ”Kom och låt oss gå över till filistéernas förläggning där på andra sidan.” Men han berättade inte det för sin far.

2. Och Saul dröjde i utkanten av Giva under granatäppelträden som är i Migron [betyder: ”hög klippa”; låg nära Giva], och folket som var med honom var omkring 600 män,

3. och Achija, Achitovs son, Ichavods son, Pinchas son, Elis son, Herrens (Jahves) präst i Shilo [där tabernaklet stod] som bar en efod [den heliga prästvästen, se 2 Mos 28:6-14]. Och folket visste inte att Jonatan hade gått.

4. Och i passet, där Jonatan hade tänkt gå över till filistéernas förläggning, var det en brant stenig klippa på den ena sidan och en brant stenig klippa på den andra sidan, och namnet på den ena var Botsets och namnet på den andra var Sene. [Botsets betyder gnistrande eller ”överträffar vitt” och Sene betyder ”taggig”.]

5. Den ena reste sig i norr mot Michmas och den andra reste sig i söder framför Geva [här används den maskulina formen av Giva, se 1 Sam 13:3].

6. Och Jonatan sa till ynglingen som bar hans rustning: ”Kom och låt oss gå över till dessa oomskurnas förläggning [1 Mos 17:9-14], kanhända ska Herren (Jahve) göra det för oss, eftersom det inte finns något hinder för Herren (Jahve) att rädda genom många eller genom få.”

7. Och han som bar rustningen sa till honom: ”Gör allt som är i ditt hjärta, vänd dig (vart du vill), jag är med dig efter ditt hjärta.”

8. Och Jonatan sa: ”Se, vi ska gå över till männen och vi ska visa oss för dem.

9. Om de säger så här till oss: ”Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem.

10. Men om de säger så här: ”Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahve) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss.”

11. Och båda två visade sig själva för filistéernas förläggning och filistéerna sa: ”Se, hebréerna kommer ut ur hålorna där de har gömt sig själva.”

12. Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sa: ”Kom upp till oss och vi ska visa er något.” Då sa Jonatan till sin vapenbärare: ”Kom upp efter mig för Herren (Jahve) har gett dem i Israels hand.”

13. Och Jonatan klättrade upp på sina händer och sina fötter och hans vapenbärare efter honom, och de föll framför Jonatan och hans vapenbärare slog dem efter honom.

14. Och den första slakten som Jonatan och hans vapenbärare gjorde var omkring 20 män, inom en halv plogfåras längd på ett plogland (tunnland). [Exakt storleken på ett plogland är okänt, men troligtvis är det så stor yta som ett par oxar hann plöja på en dag. Ordet som används är hebr. tsemed som betyder spann/ok, se även 1 Sam 11:7; Jes 5:10; 21:9. Området uppskattas till omkring 0,5 hektar, vilket motsvarar den gamla nordiska ytenheten tunnland (som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde). Sträckan här är en halv plogfåras längd, vilket rör sig om storleksordningen 35 meter om det är ett kvadratiskt fält på 70x70 meter.]

15. Och det blev ett skälvande i lägret på fältet och bland folket, förläggningen och utposterna darrade också, och jorden bävade, så växte det till en skräck från Gud (Elohim).

16. Och Sauls väktare i Givat-Benjamin tittade, och se skarorna smälte (var i upplösning) och de gick hit och dit. [Ordet för ”var i upplösning” är ordagrant ordet för att smälta och beskriver en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

17. Och Saul sa till folket [armén] som var med honom: ”Räkna och se vem som har lämnat oss.” Och när de hade räknat kom det fram att Jonatan och hans vapenbärare var inte där.

18. Och Saul sa till Achija: ”För hit Guds (Elohims) ark.” För Guds (Elohims) ark var vid den tiden hos Israels söner.

19. Och det hände när Saul talade till prästen att tumultet som var i filistéernas läger fortsatte och förvärrades, och Saul sa till prästen: ”Dra undan din hand.”

20. Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag.

21. Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan.

22. Och alla Israels män som hade gömt sig själva i Efraims bergsbygd, när de hörde att filistéerna flydde förföljde även de dem i striden.

23. Och Herren (Jahve) räddade Israel den dagen och striden fortsatte så långt som till Beit-Aven.Saul gör ännu ett misstag

24. Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sa: ”Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender.” Så ingen av folket smakade någon mat.

25. Och hela folket kom till skogen, och där fanns honung på marken.

26. Och när folket [armén] kom till skogen såg de en flod av honung, men ingen man förde sin hand till munnen, för folket var rädda för eden (förbannelsen).

27. Men Jonatan hörde inte när hans far band folket med eden, och han sträckte fram staven som var i hans hand och doppade den i honungskakan och förde den till sin mun och hans ögon blev klara.

28. Och en man från folket svarade och sa: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som äter mat idag, och folket är svagt.”

29. Och Jonatan sa: ”Min far har ställt till problem för landet, jag ber er, mina ögon har blivit klara när jag smakade lite av denna honung.

30. Hur mycket mer om folket hade kunnat äta fritt idag av det tillspillogivna från deras fiender som de hittar? Hade det då inte blivit en mycket större slakt bland filistéerna?”

31. Och de slog filistéerna den dagen från Michmas till Ajalon och folket var mycket utmattat.

32. Och folket klädde sig i det tillspillogivna och tog får och oxar och kalvar och slaktade dem på marken och folket åt det med blodet. [Att äta ett slaktat djur med sitt blod var strängt förbjudet, men här gör hungern att folket inte bryr sig om att låta blodet rinna ut ur djuret innan de äter det.]

33. Och de berättade för Saul och sa: ”Se, folket syndar mot Herren (Jahve) när de äter [köttet] med blodet.” [1 Mos 9:4; 3 Mos 3:17; 5 Mos 12:23] Och han sa: ”Ni har handlat förrädiskt, rulla en stor sten till mig idag.”

34. Då sa Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: ’Var och en, kom med din oxe och ditt får och slakta dem här och ät. Men synda inte mot Herren (Jahve) genom att äta blod.’ ” Så hela folket förde med sig sin oxe den natten och slaktade dem där. [Förbudet mot att äta kött med blod är också kopplat med förbud mot blodsoffer för att frambringa andar, en sed som finns beskriven i flera hettitiska texter, se 3 Mos 19:26; 17:11-12.]

35. Sedan byggde Saul ett altare till Herren (Jahve). Detta var det första altaret som han byggde till Herren (Jahve).

36. Och Saul sa: ”Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem.” Och de sa: ”Gör det som är gott i dina ögon.” Och prästen sa: ”Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim).” [Det är troligt att prästen använde Urim och Tummim för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 28:30; 3 Mos 8:8.]

37. Så Saul frågade om Guds (Elohims) råd: ”Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?” Men han svarade honom inte den dagen.

38. Då sa Saul: ”Dra er hit alla folkets ledare, och vet och se hur denna synd har gått till idag.

39. För Herren (Jahve) lever, som räddar Israel, om det är genom Jonatan min son, ska han döden dö.” Men där var inte en man bland folket som svarade honom.

40. Så han sa till hela Israel: ”Var ni på en sida och jag och min son Jonatan ska vara på den andra sidan.” Och folket sa till Saul: ”Gör det som är gott i dina ögon.”

41. Och Saul sa till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): ”Tillkännage det rena.” Och lotten föll på Saul och Jonatan men folket undkom.

42. Och Saul sa: ”Kasta lott mellan mig och Jonatan min son.” Och lotten föll på Jonatan.

43. Och Saul sa till Jonatan: ”Tala om för mig vad du har gjort.” Så Jonatan berättade och sa: ”Jag smakade verkligen lite honung med spetsen på min stav som var i min hand. Här är jag (jag tar ansvar – hebr. hineni). Jag ska dö.”

44. Saul svarade: ”Gud (Elohim) ska göra så och mer därtill, du ska säkerligen döden dö Jonatan.”

45. Men folket sa till Saul: ”Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag.”

46. Då gav Saul upp att förfölja filistéerna och filistéerna gick till sin egen plats.

47. Då Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moab och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.

48. Han [Saul] agerade tappert och slog amalekiterna och befriade Israel ur handen på dem som hade tillspillogivit dem.Sauls familj

49. Och detta är Sauls söner: Jonatan och Ishvi och Malchishoa, och hans två döttrar var dessa, namnet på den förstfödda Merav och namnet på den yngre Michal.

50. Och namnet på Sauls hustru var Achinoam, Achimats dotter, och namnet på härföraren över armén var Avner, Ners son, Sauls farbror.

51. Och Kish var Sauls far och Ner, Avners far, var son till Aviel.

52. Och det var svåra strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och alla mäktiga män (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft – hebr. gever) och alla tappra män (starka, mäktiga stridsmän, soldater – hebr. chajil) som Saul såg tog han till sig [till sin armé, se 1 Sam 8:11].