Första samuelsboken 20 B2000

1. David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: »Vad har jag gjort för ont? Vad är det för brott som din far anklagar mig för, eftersom han vill döda mig?« —

2. »Nej, nej«, svarade Jonatan, »du skall inte dö! Min far företar sig aldrig något, stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle han då hemlighålla detta? Det är otänkbart.«

3. Men David försäkrade med ed: »Din far vet mycket väl hur fäst du är vid mig. Därför vill han hålla dig utanför det här, så att du slipper oroas. Så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.«

4. Jonatan sade: »Allt vad du vill skall jag göra för dig.«

5. David svarade: »I morgon är det nymånadsfest, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig i stället gå och gömma mig ute på fälten tills kvällen kommer.

6. Om din far saknar mig, så säger du att jag bad dig om lov att göra ett hastigt besök hemma i Betlehem, eftersom man just firar det årliga offret där för hela släkten.

7. Om kungen svarar: ’Bra!’ kan jag vara lugn. Men om han visar vrede, då förstår du att han är fast besluten att röja mig ur vägen.

8. Gör detta för mig, din tjänare — du har ju slutit ett förbund med mig inför Herren. Om jag har förbrutit mig är det du som skall döda mig; utlämna mig bara inte till din far.« —

9. »Aldrig i livet«, svarade Jonatan. »Om jag märker att min far har bestämt sig för att röja dig ur vägen, så talar jag naturligtvis om det för dig.«

10. David frågade: »Vem skall underrätta mig om Saul ger dig ett bryskt svar?« —

11. »Kom med mig«, sade Jonatan, och båda gick tillsammans ut på fälten.

12. Jonatan sade: »Vid Herren, Israels Gud, i morgon skall jag försöka komma underfund med min fars avsikter. Du skall se att han är vänligt stämd mot dig, men om han inte är det skickar jag bud till dig och varnar dig.

13. Vill han ditt fördärv, då må Herren straffa mig, nu och framgent, om jag inte varnar dig, så att du kan fly och sätta dig i säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far.

14. Så länge jag lever måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död

15. får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånar alla Davids fiender från jordens yta

16. får Jonatans namn inte utplånas ur Davids släkt. Om så sker, må Herren ta hämnd på David.«

17. Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv.

18. »I morgon är det nymånadsfest«, fortsatte Jonatan, »då märks det att du är borta när din plats står tom.

19. Men i övermorgon skall du gå ner till det ställe där du gömde dig förra gången och stanna vid kullen,

20. och då kommer jag och skjuter pilar åt det hållet, som om jag sköt till måls.

21. Jag skickar en pojke att leta efter pilarna, och om jag då ropar till honom: ’Den ligger längre hitåt, hämta den!’ då kan du komma fram och känna dig lugn, då är det ingen fara å färde, så sant Herren lever.

22. Men om jag ropar åt pojken: ’Pilen ligger längre bort!’ då måste du ge dig av, då sänder Herren i väg dig.

23. Vad vi har lovat varandra, du och jag, det vakar Herren över för all framtid.«

24. Så gömde sig David där ute på fälten. Nymånadsfesten kom, och kungen slog sig ner för att äta.

25. Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satte sig mitt emot honom och Avner vid sidan om Saul. Men Davids plats stod tom.

26. Saul sade ingenting den dagen, han tänkte: »Det har nog hänt honom något så att han är oren. Ja, säkert är han oren.«

27. Men då Davids plats stod tom också på andra dagen av festen frågade Saul sin son Jonatan: »Varför har inte Jishajs son kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?«

28. Jonatan svarade: »David bad mig om lov att gå till Betlehem,

29. han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. — Det är därför han inte har kommit till kungens bord.«

30. Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: »Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor.

31. Så länge Jishajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö.« —

32. »Varför skall han dödas?« frågade Jonatan. »Vad har han gjort?«

33. Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David.

34. I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David.

35. Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten, så som han hade avtalat med David. Han hade en liten pojke med sig

36. och sade till honom: »Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter!« Pojken sprang, och Jonatan sköt en pil över honom.

37. Men när pojken kom fram till den plats där pilen slagit ner ropade Jonatan efter honom: »Den ligger längre bort.

38. Skynda dig och spring, stanna inte!« Pojken plockade upp pilen och kom tillbaka med den till sin herre.

39. Han anade ingenting, men Jonatan och David visste vad det gällde.

40. Sedan lämnade Jonatan sina vapen till pojken och sade åt honom att ta med dem till staden.

41. När han gått reste sig David från sitt gömställe vid kullen och föll ner med ansiktet mot jorden och hälsade Jonatan tre gånger. De kysste varandra under tårar, och till slut grät David våldsamt.

42. Då sade Jonatan till honom: »Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn: Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för all framtid.«

43. Så gick David sin väg medan Jonatan återvände till staden.