Första samuelsboken 26 SFB15
1. Sifiterna kom till Saul i Gibea och sade: ”David håller sig nu gömd på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon.”
2. Då bröt Saul upp och drog ner till öknen Sif med tretusen utvalda män ur Israel för att söka efter David där i öknen.
3. Saul slog läger på Hakilahöjden som ligger vid vägen mitt emot Jeshimon. David, som höll till i öknen, märkte att Saul hade kommit efter honom in i öknen.
4. Då sände han ut spejare och förvissade sig om att Saul hade kommit.
5. Sedan bröt David upp och gav sig i väg till stället där Saul hade slagit läger. David såg platsen där Saul och hans överbefälhavare Abner, Ners son, hade lagt sig. Saul låg nämligen i vagnborgen och folket hade slagit läger runt omkring honom.
6. David sade till hetiten Ahimelek och till Abishaj, Serujas son, Joabs bror: ”Vem vill gå med mig ner till Saul i lägret?” Abishaj svarade: ”Jag går med dig ner.”
7. David och Abishaj kom till folket om natten och såg Saul ligga och sova i vagnborgen med sitt spjut nerstött i marken vid sitt huvud. Abner och folket låg runt omkring honom.
8. Då sade Abishaj till David: ”Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand. Låt mig nu spetsa honom mot marken med spjutet. En stöt räcker, jag behöver inte ge honom mer.”
9. Men David svarade Abishaj: ”Du får inte döda honom! Vem kan ostraffad lyfta sin hand mot Herrens smorde?”
10. David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör eller när han går ut i krig och rycks bort.
11. Aldrig inför Herren att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet där vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg.”
12. Så tog David spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, för Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.
13. När David hade kommit över på andra sidan ställde han sig på toppen av berget, långt därifrån, med ett stort avstånd mellan dem.
14. David ropade till folket och till Abner, Ners son: ”Svarar du inte, Abner?” Abner svarade: ”Vem är du som ropar till kungen?”
15. David sade: ”Du är en man som inte har sin like i Israel. Varför har du då inte vakat över din herre kungen? En av folket kom för att förgöra kungen, din herre.
16. Det var inte bra, det du gjorde. Så sant Herren lever: ni förtjänar döden, ni som inte har vakat över er herre, Herrens smorde. Se nu efter: Var är kungens spjut och vattenkrukan som stod vid hans huvud?”
17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: ”Är det inte din röst, min son David?” David svarade: ”Jo, det är min röst, min herre och kung.”
18. Och han fortsatte: ”Varför förföljer min herre sin tjänare så? Vad har jag gjort, vad för ont har jag i sinnet?
19. Må nu min herre och kung höra sin tjänares ord: Om det är Herren som har eggat dig mot mig, så låt honom få känna doften av en offergåva. Men om det är människor, så ska de vara förbannade inför Herren, för de har drivit bort mig från min plats i Herrens arvedel och sagt: Gå bort och tjäna andra gudar!
20. Låt nu inte mitt blod falla på jorden fjärran från Herrens ansikte! Israels kung har dragit ut för att leta efter en enda liten loppa, som man jagar rapphöns i bergen.”
21. Då sade Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David. Jag vill inte göra dig något ont mer, eftersom mitt liv var värdefullt i dina ögon i dag. Se, jag har betett mig som en dåre och misstagit mig grovt.”
22. David svarade: ”Här är kungens spjut. Låt nu en av dina män komma över hit och hämta det.
23. Herren ska löna var och en efter hans rättfärdighet och trofasthet. Herren gav dig i dag i min hand, men jag ville inte lyfta min hand mot Herrens smorde.
24. Liksom ditt liv var värdefullt i mina ögon i dag, så må också mitt liv vara värdefullt i Herrens ögon så att han räddar mig ur all nöd.”
25. ”Välsignad är du, min son David!” sade Saul till David. ”Vad du företar dig ska du också klara.” Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.