Första samuelsboken 26 SKB
1. Zifiterna [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] kom till Saul i Giva och sa: ”Gömmer inte David sig själv bland Chachilas kullar som är före Jeshimon?”
2. Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
3. Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen.
4. Därför sände David ut spejare och förstod att Saul kommit med en särskild avsikt.
5. Och David steg upp och kom till platsen där Saul slagit läger, och David såg platsen där Saul låg. Och Avner, Ners son ledaren för armén, och Saul låg innanför barrikaden och folket tältade runt omkring honom.
6. Och därför sa David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojahs son, bror till Joav och sa: ”Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?” Och Avishaj sa: ”Jag vill gå ner med dig.”
7. Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
8. Och Avishaj sa till David: ”Gud (Elohim) har gett dina fiender i din hand idag, låt mig därför slå honom, jag ber dig, med spjutet till marken i ett slag, och jag ska inte slå honom en andra gång.”
9. Men David sa till Avishaj: ”Fördärva honom inte, för vem kan sträcka fram sin hand mot Herrens (Jahves) smorde och vara utan skuld?”
10. Och David sa: ”Herren (Jahve) lever därför ska Herren (Jahve) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept.
11. Herren (Jahve) förbjuder mig att jag skulle sträcka fram min hand mot Herrens (Jahves) smorde, men ta nu, jag ber dig, spjutet som är vid hans huvud och vattenkruset och låt oss gå.”
12. Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvud och de bar bort dem och ingen man såg det, ingen visste det, inte heller vaknade någon, för alla sov, eftersom en djup sömn från Herren (Jahve) hade fallit över dem.
13. Och David gick över till den andra sidan och stod på bergets topp, långt bort så att det var ett stort avstånd mellan dem.
14. Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sa: ”Svarar du inte Avner?” Och Avner svarade och sa: ”Vem är du som ropar till kungen?”
15. Och David sa till Avner: ”Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre.”
16. Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahve) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahves) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud.”
17. Och Saul kände igen Davids röst och sa: ”Är detta din röst min son David?” David svarade: ”Det är min röst, min herre kungen.”
18. Och han sa: ”Varför har min herre jagat efter sin tjänare? För vad har jag gjort? Eller vad ont är i min hand?
19. Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahve) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahves) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahves) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar.
20. Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen.”
21. Och Saul sa: ”Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen.”
22. Och David svarade och sa: ”Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det.
23. Och Herren (Jahve) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahve) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahves) smorde.
24. Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden).”
25. Och Saul sa till David: ”Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra.” David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.