Första Thessalonikerbrevet 2 B2000

1. Ni vet själva, bröder, att vårt besök hos er inte var förgäves.

2. Tidigare hade vi, som ni vet, plågats och förödmjukats i Filippi, men vår Gud gav oss mod att predika hans evangelium för er trots hårt motstånd.

3. Bakom våra förmaningar ligger inte villfarelser, orena motiv eller bedrägliga avsikter.

4. Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet, och därför talar vi som vi gör; det är inte människor vi vill vara till lags, utan Gud, som prövar våra hjärtan.

5. Vi har aldrig farit med smicker, det vet ni, eller haft någon baktanke på egen fördel — Gud är vårt vittne —

6. och inte har vi strävat efter att bli ärade av människor, varken av er eller andra.

7. Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn.

8. Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss.

9. Ni minns ju, bröder, hur vi slet och släpade; dag och natt arbetade vi för att inte behöva ligga någon av er till last när vi förkunnade Guds evangelium för er.

10. Ni, och Gud, kan vittna om hur heligt, rätt och oförvitligt vi handlade mot er som tror.

13. Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende.

14. Ni, bröder, har ju följt exemplet från Guds församlingar i Judeen som lever i Kristus Jesus. Vad de har fått utstå av judarna, det har ni fått utstå av era landsmän.

15. Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten,

16. eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede.Väntan på underrättelser

17. Bröder, när vi nu för en tid har varit skilda från er, till kroppen men inte till själen, hur har vi inte saknat er och gjort allt för att få se er igen.

18. Vi har verkligen försökt komma till er — jag, Paulus, mer än en gång — men Satan har hindrat oss.

19. Vem är vårt hopp, vår glädje, vår stolta segerkrans inför vår herre Jesus vid hans ankomst om inte ni!

20. Ja, ni är vår ära och vår glädje.