Andra Samuelsboken 12 SKB

1. Herren (Jahve) sände Natan till David. Och han kom till honom och sa till honom: ”Det var två män som bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig.

2. Den rike hade överflöd av får och boskap.

3. Men den fattiga mannen hade ingenting förutom ett litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp tillsammans med honom och hans söner. Det åt av hans mat, drack från hans glas och sov i hans armar. Det var som en dotter för honom.

4. När den rike mannen fick besök av en resenär, ville han inte använda något av sina egna lamm eller boskap för att ge mat åt sin besökare. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillredde det till mannen.” [Besökaren i den här liknelsen kan anspela på den frestelse som kom över David. Till en början bara en besökare som sedan bjuds in och som tillåts ta över.]

5. David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sa till Natan: ”Så sant Herren (Jahve) lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.

6. Han ska ersätta lammet fyrfalt, på grund av vad han gjort och hans brist på medlidande.” [Enligt 2 Mos 22:1 ska ett lamm ersättas fyra gånger om, dock lägger David själv även till att han också förtjänar att dö. Vissa översättningar har ”sju gånger” i stället för ”fyra gånger”.]

7. Natan sa till David: ”Du är den mannen. Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand,

8. och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru [Michal, Sauls dotter] i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer.

9. Varför har du föraktat Herrens (Jahves) ord till att göra det som är ont i mina ögon? Orija, hettiten har du slagit med svärd och hans hustru har du tagit till att bli din hustru, och honom har du slagit med Ammons söners svärd.

10. Och nu ska svärdet aldrig lämna ditt hus [konflikter och stridigheter i familjen] eftersom du har föraktat mig och har tagit hettiten Orijas hustru till att bli din hustru.

11. Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp ondska mot dig från ditt eget hus och jag ska ta dina fruar framför dina ögon och ge dem åt en annan man (till din granne; någon som bor nära dig – hebr. rea) och han ska ligga med dina fruar mitt på ljusa dagen (i solskenet) [vilket Avshalom gör, se 2 Sam 16:22],

12. för du gjorde detta i hemlighet, men jag ska göra dessa ting inför hela Israel mitt på ljusa dagen (inför solen).”David erkänner sin synd

13. David sa till Natan: ”Jag har syndat mot Herren (Jahve).” [Bekännelsen är kort och utan undanflykter, se också Luk 18:13. Guds respons och förlåtelse är omedelbar. Senare skriver David en psalm som handlar om denna händelse, se Ps 51:2, 6.] Och Natan sa till David: ”Herren (Jahve) har även tagit bort din synd, du ska inte dö. [Straffet var döden (2 Mos 21:12; 3 Mos 20:10), men Gud är nådefull, se 2 Mos 34:7.]

14. Likväl (som en konsekvens), eftersom du har fått Herrens (Jahves) fiender att häda [eller ”verkligen visat Herren förrakt”], ska sonen (hebr. ben) som är född till dig döden dö.” [Hebreiskan i första raden kan dels tolkas att David har förraktat Herren genom denna synd. Herrens fiender kan syfta på hedningar eller israeliter som förraktar hur Gud agerar, om han låter David komma undan med mord utan något straff. Att sonen dör visar att Gud både förlåter, men också är rättfärdig och synden har konsekvenser. Det är skillnad mellan att bli förlåten för sin synd och domen av synd. Gud förlät Davids synd, men han tog inte bort alla konsekvenser av synden. Den första var att barnet dog, se även Rom 6:23. Denna händelse kommer påverka hans familjerelationer.]

15. Och Natan gick till sitt hus.Batshevas barn dör Och Herren (Jahve) slog barnet (hebr. jeled) som Orijas hustru fött åt David och det blev mycket sjukt.

16. Och David bönade till Gud (Elohim) för ynglingen (hebr. naar) och David fastade och så ofta han gick in låg han hela natten på marken. [Även om Orija är död och David nu gift med Batsheva påminns läsaren om att barnet blev till när Orija levde. Tre olika ord för barnet används i vers 14-16: son, barn och yngling. Hebr. jeled är det vanliga ordet för ett litet barn, se vers 15, 18, 19, 21, 22. Att ordet naar används här (enda gången i detta kapitel) förstärker troligtvis Davids önskan att barnet skulle få växa upp till en frisk ung man. En liknande motsatt angivning av ålder återfinns i Rut 1:5.]

17. Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.

18. Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Men Davids tjänare var rädda för att berätta att barnet var dött, för de sa: ”Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna säga till honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?”

19. Men när David såg att tjänarna viskade med varandra förstod David att barnet var dött och David sa till sina tjänare: ”Är barnet dött?” De svarade: ”Han är död.”

20. Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.

21. Och hans tjänare sa till honom: ”Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd.”

22. Och han sa: ”När barnet fortfarande levde fastade jag och grät, för jag sa (tänkte): Vem vet om inte Herren (Jahve) ska ge nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chanan) och låta barnet leva?

23. Men nu är han död. Varför ska jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen [till livet]? Jag ska gå till honom [kommer en dag att dö], men han kommer inte tillbaka till mig [blir inte levande igen].”

24. Och David tröstade Batsheva (Batseba), sin hustru och gick in till henne och låg med henne och hon födde en son och hon gav (kallade) honom namnet Salomo. Och Herren (Jahve) älskade honom

25. och han sände genom profeten Natans hand och han gav (kallade) honom namnet Jedidja, för Herrens (Jahves) skull. [Salomo betyder ”hans shalom”, dvs. hans frid, fred, välgång, framgång, hälsa och all himmelsk välsignelse. Jedidja betyder ”älskad av Herren”.]Seger över ammoniterna [Baserat på om händelserna i 2 Sam 11:27-12:25 har föregått detta så har Rabbah varit belägrat i minst 9 månader kanske ända upp till 2 år.]

26. Joav krigade mot Ammons söners Rabbah [betyder ”stor”; nuvarande Amman i Jordanien] och tog den kungliga [delen av] staden.

27. Och Joav sände budbärare till David och sa: ”Jag har krigat mot Rabbah, jag har tagit stadens vattenförråd [”vattenstaden”]. [Hade stadens vattenreservoar blivit intagen var det bara en tidsfråga innan stadens invånare skulle kapitulera.]

28. Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn.”

29. Och David samlade ihop hela folket och gick till Rabba och stred mot den och intog den.

30. Och han tog av Malkams krona från hans huvud och dess vikt var en talent guld och på den fanns mycket dyrbara stenar och den sattes på Davids huvud. Och han förde bort bytet från staden, väldigt mycket.

31. Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem under sågar och under harvar av järn och under yxor av järn och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. malben), och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem. [Uttrycket ”ställde under” kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. ”underställde dem” (ordet används på det sättet i 2 Sam 8:6, 14). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se Heb 11:37. Ammoniterna var kända för sin grymhet, se 1 Sam 11:2; Amos 1:13. Ammoniternas avgud var Milkom (även kallad Molok), se 1 Kung 11:5, 7, 33. Ordvalet ”passera” och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:10; Jer 32:35; Hes 20:31. Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]