Andra Samuelsboken 18 SFB98

1. David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, somliga över tusen och andra över hundra.

2. Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: "Jag vill också själv dra ut med er."

3. Men folket sade: "Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och om än hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du kan komma oss till hjälp från staden."

4. Då sade kungen till dem: "Jag skall göra det ni anser vara bäst." Kungen ställde sig vid sidan av porten, medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.

5. Men kungen befallde Joab, Abisaj och Ittaj och sade: "För min skull, far varsamt fram med min pojke Absalom." Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

6. Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det kom till strid i Efraims skog.

7. Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen.

8. Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen krävde fler offer bland folket den dagen än svärdet.

9. Och Absalom stötte på några av Davids tjänare. Han red då på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord, medan mulåsnan som han satt på gick vidare.

10. En man såg det och berättade det för Joab och sade: "Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint."

11. Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: "Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Jag skulle då ha gett dig tio siklar silver och ett bälte."

12. Men mannen svarade Joab: "Om jag än fick väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen har ju befallt dig och Abisaj och Ittaj, så att vi har hört det: Var rädda om min pojke Absalom.

13. Om jag hade handlat svekfullt och tagit hans liv, hade du säkert lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen."

14. Joab sade: "Jag vill inte slösa tid här med dig." Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta, medan denne ännu var vid liv där under terebinten.

15. Och tio unga män, Joabs vapenbärare, omringade Absalom och högg honom till döds.

16. Sedan blåste Joab i hornet, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab höll tillbaka sina trupper.

17. De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

18. Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa en minnessten åt sig, som står i Kungsdalen, ty han tänkte: "Jag har ingen son som kan bevara minnet av mitt namn." Den stenen hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnesvård. David sörjer Absaloms död

19. Ahimaas, Sadoks son, sade: "Låt mig springa i väg till kungen med det glada budskapet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand."

20. Men Joab sade till honom: "I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du bära fram goda nyheter, men i dag förkunnar du inga goda nyheter eftersom kungens son är död."

21. Därefter sade Joab till en nubier: "Gå och berätta för kungen vad du har sett." Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.

22. Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: "Vad som än må ske, låt mig också få springa i väg efter nubiern." Joab sade: "Varför vill du springa i väg min son, då detta inte är ett glädjebud som ger någon lön?"

23. Han svarade: "Vad som än händer, vill jag springa i väg." Då sade Joab till honom: "Spring då." Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

24. Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren. Då fick han ögonen på en man som kom springande ensam.

25. Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: "Är han ensam så har han ett glädjebud att frambära". Och han kom allt närmare.

26. Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: "Se, ännu en man kommer springande ensam." Kungen sade: "Också han kommer med ett glädjebud."

27. Väktaren sade: "Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son". Då sade kungen: "Det är en god man, han kommer säkert med ett gott budskap."

28. Ahimaas ropade till kungen: "Allt är väl!" Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: "Lovad vare Herren, din Gud, som har prisgivit de män som lyfte sin hand mot min herre konungen!"

29. Då frågade kungen: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde."

30. Kungen sade: "Gå åt sidan och stå kvar här." Då gick han åt sidan och väntade.

31. Just då kom nubiern, och han sade: "Min herre konung, tag emot ett glädjebud, för Herren har i dag dömt dig fri från alla dem som reste sig upp mot dig."

32. Kungen frågade nubiern: "Är allt väl med min pojke Absalom?" Nubiern svarade: "Må det gå med min herre konungens fiender och med alla som reser sig upp mot dig för att skada dig, så som det har gått med den pojken."

33. Då blev kungen mycket upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: "Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"