Apostlagärningarna 13 SKB

1. Men i Antiokia [i Syrien], i den församling som fanns där, fanns [verkade] profeter och lärare: både (gr. te) Barnabas [som hade kommit från Jerusalem för att hjälpa den nya församlingen, se Apg 11:22-30] och Symeon, som kallades Niger [vilket betyder svart/mörk på latin och troligtvis antyder att han var från Nordafrika – kan ha varit samma Symeon som bar Jesu kors, se Mark 15:21], och Lucius från Kyrene [som antagligen var bland de första som kom till Antiokia, se Apg 11:20], [därtill] Manaen som hade vuxit upp tillsammans med [som var fosterbror till/barndomsvän med] landsfursten (tetrarken) Herodes [Herodes Antipas som lät halshugga Johannes Döparen (Mark 6:14-29) regerade över Galileen 4-39 e.Kr.], och Saulus. [Grammatiken i den här versen, ordet för ”och” (gr. kai) mellan de tre första och två sista namnen, antyder att de tre första var profeter och de två sista var lärare. Dessa fem personer från mycket skilda bakgrunder utgjorde ett delat ledarskap i församlingen. Saulus hebreiska namn var Saul som betyder ”efterfrågad i bön”, men från och med Apg 13:9 och i övriga Nya testamentet omnämns han vid det grekiska namnet Paulus som betyder ”den lille”.]

2. De var i helig tjänst inför Herren och fastade. [Grundtextens leitourgounton har översatts ”helig tjänst”. Vårt ord ”liturgi” härstammar från detta grekiska ord som är sammansatt av två ord: ”offentlig” och ”tjänst”. Ordet används för att beskriva de gammaltestamentliga prästernas tempeltjänst, se Luk 1:23. Här används ordet om den kristna gudstjänsten och verkar betyda att de fem tillbad Gud i bön och lovsång, men också att de använde sina gåvor och profeterade och undervisade.] Då sa den helige Ande [genom någon av profeterna]: ”Avskilj nu åt mig Barnabas och Saulus till det arbete som jag har kallat dem till.”

3. När de hade fastat och bett [ännu mer vid samma tillfälle, eller vid en ny sammankomst] och lagt händerna på dem skickade de i väg dem. [Det profetiska tilltalet bekräftar kallelsen att missionera bland hedningar som Paulus redan fått, se Apg 9:15.]PAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (13:4-14:28) [Den första av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna gick till Cypern och Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Paulus och Barnabas reste 250 mil över hav och land. Den totala restiden var omkring 50 dagar. Antagligen var de borta 1-2 år. Resan påbörjas någon gång omkring år 46-47. Det fanns inte speciella passagerarfartyg på den tiden, men lastfartyg tog med sig passagerare. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 200-300 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.]

4. Utsända (gr. ekpempo) av den helige Ande gick de [Barnabas, Saulus och Johannes Markus] ner till [hamnstaden] Seleukia. Därifrån avseglade de till Cypern. [Seleukia var Antiokias hamnstad och låg en dagsmarsch sydväst om staden. Än idag kan man se många välbevarade fornlämningar från den här tiden. Helt intakta är t.ex. de två gamla hamnpirerna, som senare uppkallades efter Paulus och Barnabas och som än i dag bär deras namn.]På CypernSalamis på östra kusten

5. När de kom fram till Salamis [öns handelscentrum längs med den sydöstra kusten] började de predika Guds ord i de judiska synagogorna. De hade också med sig Johannes [Markus] som hjälpreda (medhjälpare). [Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med hans kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.]

6. De vandrade [västerut från stad till stad] över hela ön [längs med sydkusten] ända till Pafos [öns huvudort på den västra sidan]. [En sträcka på omkring 20 mil. Vandringen tar minst en vecka men det är troligt att man stannar till i städerna längs med vägen.]Pafos på västra kusten I Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus [ett hebreiskt namn som betyder ”son till Josua”].

7. Han fanns nära [var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig (intelligent) man. [Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och årtionde från årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.] Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord.

8. Men [Barjesus som också kallade sig] Elymas, trollkarlen – som namnet betyder – gick emot dem och försökte hindra prokonsulen från att komma till tro. [Elymas härstammar från arabiskans ”vis man” eller arameiskans ord för ”drömtydare” – -båda orden beskriver någon som kan se in i framtiden. Han sysslade med ockult spiritism. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i Samarien, se Apg 8:9-13, 18-24.]

9. Saulus, som även kallades Paulus [vilket var hans romerska namn som användes i de grekisktalande områdena], uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom

10. och sa: ”Du djävulens son, full av allt svek och bedrägeri och fiende till allt som är rätt! Ska du aldrig sluta att förvränga Herrens raka vägar?

11. Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen.” [Denne falske profet hette ”Barjesus”. Etymologiskt betydde det ”frälsarens son”, men han var raka motsatsen.] I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom.

12. När prokonsulen såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära (undervisning).Pamfylien – nuvarande södra TurkietPerge

13. Paulus [som nu nämns först] och hans följeslagare [Barnabas och Johannes Markus] seglade från Pafos [på Cypern] till Perge i [den romerska provinsen] Pamfylien. [Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Antingen lade de till vid hamnstaden Attaleia, dagens Antalya på Turkiets sydkust, och gick landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar både i Perge och Attaleia under tillbakaresan, se Apg 14:25.] Där lämnade Johannes [Markus] dem och återvände till Jerusalem. [Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se 2 Kor 11:26. Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria, oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se Apg 15:39. Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för ”medarbetare” i Kol 4:10 och ”en god hjälp i min tjänst” i 2 Tim 4:11.]Södra Galatien – nuvarande centrala TurkietAntiokia i Pisidien

14. Själva for de vidare [norrut] från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. [Varför beger de sig av norrut på en gång utan att predika i Perge? Förklaringen kan finnas i Gal 4:13 där Paulus skriver att hans dåliga hälsa var orsaken till att han kom till Galatien första gången. Han berömmer dem för att de tog emot honom och frälsningsbudskapet, trots hans bedrövliga fysiska tillstånd. Kanske hade Paulus drabbats av malaria och behövde komma upp på högre höjd med torrare och svalare klimat. Apostlagärningarnas författare, läkaren Lukas, ger ingen diagnos och Paulus själv skriver bara att det var en kroppslig prövning. En annan förklaring till Paulus ohälsa kan vara att i Lystra blev Paulus stenad och släpad ut ur staden men överlevde, se Apg 14:19. Full med blåmärken kunde han väckt ”förakt och avsky”, se Gal 4:14. I så fall kom hans kroppsliga svaghet från förföljelse, inte sjukdom. Det finns även en koppling mellan Sergius Paulus, Cyperns prokonsul som nyligen kommit till tro, och södra Galatien. Arkeologiska fynd har visat att hans familj hade sina rötter i Antiokia i Pisidien och att hans son bodde där. Det fanns sexton städer som alla hette Antiokia. De hade grundats 300 f.Kr. av Seleukos Nikator för att hedra hans far Antiokia. Antiokia i Pisidien, i centrala nuvarande Turkiet, var belägen 1 100 meter över havet och hade omkring 100 000 invånare. Från Perge tog det en dryg vecka att vandra de 16 milen i bergig terräng över Taurusbergen till Antiokia i Pisidien. Området var ökänt för rånare.] På sabbaten gick de till synagogan och satte sig där. [Paulus och Barnabas hade redan varit några dagar och bekantat sig med staden och några av invånarna. Gudstjänsten i synagogan började med bön. Sedan läste man veckans texter från lagen, följt av profeterna. Fanns någon lärd besökare kunde synagogföreståndaren be den personen läsa profettexten, se Luk 4:16. Den sista delen i gudstjänsten var en utläggning av texten eller predikan. Jesus predikade sittande, se Luk 4:20. Här står Paulus, se vers 16.]

15. Efter [den vanliga] läsningen av lagen och profeterna [som inledde samlingen i synagogan] skickade synagogföreståndarna ett meddelande [en förfrågan] till dem: ”Män och bröder, om någon av er har ett uppmuntrande (uppbyggande) ord till folket, så säg det.”

16. Då stod Paulus upp [ett sorl verkar uppstå bland de närvarande i synagogan], han gav tecken med handen [för att tysta dem] och sa: ”Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig.

17. [Löftet till Israel:] Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde [från alla andra folk] våra fäder. Han gjorde sitt folk stort (upphöjde dem) när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han ut dem därifrån. [Uttrycket ’upplyft arm’ beskriver hur Guds kraft och makt blir helt synlig och uppenbar för alla. Uttåget ur Egypten var ett tydligt tecken på Guds ingripande.]

18. Under en period på omkring fyrtio år tog han hand om dem i öknen (som ett nyfött barn vårdas av sin förälder). [Vissa manuskript har en annan bokstav i ordet för ’tog hand om’, och då kan det betyda ’stå ut med’ och ’ha överseende med’ någon. Även om det också stämmer så refererade Paulus ofta till Gamla testamentet, och i 5 Mos 1:31 liknas Gud vid en far som bär sin son Israel igenom öknen.]

19. När han hade förgjort sju folk i Kanaan [Jos 3:10] gav han Israels folk deras land som ett arv.

20. Efter detta gav han dem domare under omkring 450 år fram till profeten Samuels tid. [De 450 åren kan syfta på tiden som slavar eller tiden med domare.]

21. De frågade efter en kung och Gud gav dem Saul, Kish son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.

22. När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: ’Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja’ [Citat från Ps 89:21 och 1 Sam 13:14.]

23. Av hans efterkommande (säd) har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel.

24. Innan han kom, hade Johannes [Döparen] redan predikat omvändelse-dopet för hela Israels folk.

25. När Johannes stod vid slutet av sitt lopp [som en löpare som närmar sig mållinjen på det korta sprinterloppet], sa han: ’Jag är inte den ni tror att jag är [jag är inte Messias]. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på.’ [Luk 3:16]

26. [Löftet är uppfyllt i Jesus:] Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt.

27. Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. De uppfyllde profeternas ord, som man läser varje sabbat, när de dömde honom. [De borde ha vetat bättre eftersom de läste berättelserna om Messias varje vecka.]

28. Trots att de inte fann honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.

29. När de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav.

30. Men Gud uppväckte honom från de döda,

31. och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.

32. [Paulus går nu till Skriften för att visa att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna:] Vi förkunnar alltså för er evangeliet (de glada nyheterna) som Gud lovade våra förfäder.

33. Det har Gud låtit gå helt och fullt i fullbordan för oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, precis som det står i den andra psalmen: ’Du [Jesus] är min son, i dag har jag fött dig.’ [Ps 2:7]

34. För Gud hade lovat att han skulle uppstå från de döda, och att han aldrig mer skulle förgås (utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden). Gud har talat på detta sätt: ’Jag ska ge er de heliga och tillförlitliga (trofasta) löften jag lovade David.’ [Jes 55:3]

35. Därför säger han också i en annan psalm: ’Du ska inte låta din Helige se förgängelsen (då kroppen förmultnar efter döden).’ [Ps 16:10]

36. För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen),

37. men den som Gud har uppväckt, såg inte förgängelsen (hans kropp förmultnade inte i graven).

38. [Avslutande uppmaning att ta emot löftet:] Därför ska ni veta, män och bröder, att det är genom denne man [den uppståndne Jesus] som syndernas förlåtelse förkunnas för er.

39. Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag.

40. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er [här är ett exempel från Habackuk 1:5]:

41. ’Se, ni föraktare, häpna och gå under: jag gör en gärning i era dagar, en gärning ni aldrig kommer att tro när den berättas för er.’ ” [När Stefanos höll en liknande predikan i Jerusalem var Paulus en av dem som avbröt honom innan han fick avsluta sitt tal, se Apg 7:53-54.]

42. När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat.

43. När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft).

44. Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord.

45. Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sa [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus].

46. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: ”Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken.

47. För så har Herren befallt oss [Jes 42:6; 49:6]: Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning överallt på jorden.”

48. När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade (tackade) Herrens ord. [Kanske speciellt över orden från Jesaja som talade om hedningarnas frälsning.] Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro. [Vad menas med att ”att vara bestämd till att tro”? Bibeln är tydlig med att Gud vill att alla ska bli frälsta, se 1 Tim 2:4. Gud är inte partisk, se Rom 2:11. Två verser innan, i vers 46, står det att några ”avvisade” tron, och här i vers 48 tar hedningar emot ordet. En människa måste acceptera frälsningen och vilja tro, se Heb 4:2. Samtidigt kan ingen bli frälst om inte Gud drar honom till sig, se Joh 6:44. Det finns en fin balans mellan den mänskliga viljan och Guds allmakt genom hela Bibeln. All frälsning sker i slutändan endast genom Guds nåd. Ser man denna vers i det större sammanhanget i Apostlagärningarna, så är Lukas poäng här att visa att även hedningar är ”utvalda” att ta del av frälsningen.]

49. Herrens ord spreds [genom dessa nya troende] ut över hela området. [Staden Antiokia i Pisidien blev ett kristet centrum och evangeliet spreds härifrån till städer och byar i södra Galatien.]

50. Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.

51. De skakade då dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium [femton mil österut].

52. [De som kommit till tro i Antiokia i Pisidien blev inte skrämda av förföljelsen.] Lärjungarna [i staden och områdena runt omkring] fylldes ständigt av glädje och den helige Ande.