Apostlagärningarna 2 SKB

1. Alla var samlade tillsammans på en plats när pingstdagen var inne (uppfylldes, fullkomnades). [Det grekiska ordet för pingst är pentekoste som betyder femtio, eftersom man firade denna högtid på den femtionde dagen efter påsk. Den judiska högtiden kallas Shavuot (veckohögtiden). Detta var en av de tre stora högtiderna då många vallfärdade till Jerusalem. Den infaller i maj eller juni och man bar fram förstlingsfrukten av främst spannmålsskörden i templet, se 3 Mos 23:15-16; 5 Mos 16:10-11. Högtiden firas till minnet av den dagen då Israels folk fick de tio budorden vid berget Sinai. Nu fullkomnas den.]

2. Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt.

3. Tungor som av eld syntes, de fördelade sig och satte sig på var och en av dem.

4. De blev alla uppfyllda av den helige Ande och började tala andra språk (tungor, andra språk än sitt modersmål), allteftersom Anden gav dem ord för ord (klart och tydligt uttal, ord inspirerade av Gud). [Platsen där de var samlade specificeras inte mer än att ordet ”hus” anges i vers 2. Jesus hade sagt till dem att inte lämna Jerusalem, se Apg 1:4, så de är någonstans i staden. De hade för vana att träffas i den övre salen, se Apg 1:13. Även om ordet för ”hus” är en ovanlig benämning på templet eller någon av dess pelarhallar, så kan ordet användas så, se Apg 7:47. Om de inte var i templet så var de i alla fall nära, eftersom folket var samlade där under högtiden klockan nio på morgonen för den första bönen, se Apg 2:6, 15. Utgrävningar vid södra ingången av templet visar hur det fanns en stor mängd stora bassänger, miqveh på hebreiska. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad i en sådan dopgrav. Om platsen är i någon av pelarhallarna eller vid någon av templets ingångar förklarar det praktiskt hur 3 000 personer kunde höra Petrus predika och senare bli döpta, se Apg 2:41.]Folkskarans reaktion

5. I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk (etniska grupper) under himlen.

6. När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt [sitt eget språk] talas.

7. De häpnade (tappade helt fattningen) och fylldes sedan av förundran (började spekulera i orsaken). [Alla apostlarna kom från Galileen. I Jerusalem ansågs galiléer vara olärda landsortsbor, se Joh 1:46. I Galileen talade man också en speciell dialekt som man inte kunde missta sig på, se Matt 26:73. Att dessa enkla män skulle kunna tala något annat språk var otänkbart.] De sa: ”Är inte alla dessa som talar galiléer?

8. Hur är det då möjligt att var och en av oss hör sin egen speciella dialekt från där vi var födda (våra modersmål). [Femton områden där man talade olika dialekter och språk nämns i vers 9-11. Uppräkningen börjar från öster och går västerut.]

9. Vi som är: parter [folkslag från Iran och Afghanistan], meder [från nuvarande Iran] elamiter [från östra Turkiet fram till Kaspiska havet]; besökare från [ordagrant ’de som är bosatta i’]: Mesopotamien [Irak], Judéen, Kappadokien [östra Turkiet], Pontus [norra Turkiet], den romerska provinsen Asien [västra Turkiet],

10. Frygien [centrala Turkiet], Pamfylien [södra Turkiet], Egypten, Libyens [västra Egypten] landsändar vid Kyrene [norra hamnen i Libyen]; inflyttade främlingar från Rom: både judar och proselyter [som konverterat till judendomen från andra religioner],

11. kreter [från ön Kreta] och araber [från ökenområdet Arabien, nuvarande Saudiarabien]. Vi alla hör dem tala på våra egna dialekter (språk) om Guds underbara (mäktiga, stora) gärningar.”

12. De var alla häpna (förvånade, visste inte vad de skulle tro). De frågade varandra: ”Vad kan det här betyda?”

13. Men andra gjorde sig lustiga över dem och sa: ”De har druckit sig fulla på sött vin.”Petrus predikar

14. Tillsammans med de elva trädde Petrus fram, höjde sin röst och tog till orda (högt och ljudligt, inte med ett vardagligt språk utan på ett välartikulerat, precist sätt): ”Ni män från Judéen och invånare i Jerusalem, detta bör ni känna till (jag vill att ni ska förstå detta), lyssna nu noga på mina ord.

15. Dessa män är inte druckna som ni tror, det är ju bara tredje timmen på dagen (klockan är ju bara nio på morgonen)! [Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen, då solen gick upp.]

16. Nej, detta är [det första skeendet av] vad som är sagt genom profeten Joel [Joel 2:28-32]:

17. ’Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött. [Över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.] Era söner och döttrar ska profetera (tala inspirerat av Gud). Era unga män (ungdomar) ska se syner. Era gamla män ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).

18. Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor, ska jag i de dagarna utgjuta min Ande, och de ska profetera (tala inspirerat av Gud). [Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se 1 Kor 14:3.]

19. Jag ska låta häpnadsväckande under synas uppe i skyn, och tecken (mirakler vars syfte är att bekräfta vad Gud gör) nere på jorden – blod, eld och rökmoln.

20. Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora (magnifika) och iögonfallande (när något blir helt uppenbart och synligt). [Dagen då Jesus kommer tillbaka.]

21. Och det ska ske [då] att var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad).’ [Petrus avbryter citatet från Joel här, men avslutar med sista frasen (”så många som Herren vår Gud kallar” från Joel 2:32) i vers 39.]

22. Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till.

23. Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Mose lag] spikade ni upp honom och dödade honom.

24. Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri].

25. För David säger om honom [Ps 16:8-11]: ’Jag har alltid haft Herren för mina ögon (jag tänker ständigt på honom), han är på min högra sida för att jag inte ska vackla (kastas ner).

26. Därför var mitt hjärta glatt och min tunga jublade, även min kropp (kött – gr. sarx) ska vila i det hoppet. [Min kropp är som ett tält, en temporär boning här på jorden, medan jag väntar på uppståndelsen.]

27. För du ska inte överge min själ (lämna den hjälplös) i dödsriket (grekiska Hades, hebreiska Sheol) eller låta din heliges kropp förgås [utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden].

28. Du har visat mig livets vägar, du ska uppfylla mig med glädje i din närhet (inför ditt ansikte).’ [Inspirerad av den helige Ande ändrade Petrus citatet från ’ska visa’ till ’har visat mig livets vägar’, eftersom Jesus har uppstått.]

29. Män och bröder, jag kan väl öppet säga till er att vår stamfar David är död och begraven, och hans grav finns här än i dag.

30. Eftersom han var en profet visste han att Gud med ed lovat honom att sätta någon av hans ättlingar (livsfrukt) på hans tron.

31. I förväg såg han den Smordes (Messias) uppståndelse och sa [i Ps 16:10]: ’Han ska inte lämnas kvar i graven, inte heller ska hans kropp utsättas för förgängelsen [då kroppen förmultnar efter döden].’

32. Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till.

33. Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att ”ta emot” – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även vers 38.]

34. David steg inte upp till himlen, ändå säger han om sig själv: ’Herren sa till min herre: Sätt dig på min högra sida (dela min tron),

35. till dess jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter (helt reducerat fiendens makt).’ [Ps 110:1]

36. Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste.”

37. När de nu hörde detta, kände de ett styng i hjärtat [ånger, syndanöd, samvetskval; de fick en djup smärtsam upplevelse av sorg], och sa till Petrus och de andra apostlarna (utsända): ”Män, bröder, vad ska vi göra?”

38. Petrus upplyste (förklarade då för) dem: ”Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [på den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande).

39. För löftet är till [gäller] er och era barn [vers 4; Joel 2:18] och alla dem som är långt borta [hedningarna] – så många som Herren vår Gud kallar [bjuder in] till sig själv”. [Den helige Ande är en gåva. Hur Anden tas emot beskrivs med det grekiska verbet lambano vars huvudsakliga innebörd är att ta emot, utfå, erhålla och komma i besittning. Verbformen är i medium (ett mellanting mellan passiv och aktiv form), något som grammatiskt indikerar att det är en samverkan mellan givaren och mottagaren – ett aktivt och villigt mottagande. Se även Joel 2:32; Matt 28:19.]Församlingen växer

40. Med många andra ord vittnade Petrus [personligt, ivrigt och uppriktigt] och fortsatte att uppmuntra (förmana, varna) dem, och sa: ”Rädda er från detta moraliskt förvridna släkte.”

41. De som tog emot (med glädje välkomnade) hans ord döptes, och den dagen ökade deras antal med ungefär 3 000 personer (själar).

42. De höll troget fast vid (var hängivna och följde trots motstånd ständigt): apostlarnas lära (undervisning) och gemenskapen, måltiderna [som även inkluderade nattvarden, se 1 Kor 11:20] och bönerna [i templet och i hemmen, se Apg 3:1; Apg 4:23].

43. En känsla av djup respekt (vördnad) kom mer och mer över varje själ [alla invånare i Jerusalem], och många under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisade Guds karaktär) gjordes genom apostlarna.

44. Alla troende var tillsammans (var som en enhet) och de hade allt gemensamt. [Detta var helt frivilligt, se Apg 5:4, och gjordes utifrån äkta kärlek till Gud och syskonen i tron, se 1 Joh 3:17.]

45. De sålde [när det uppkom behov] sina egendomar (hus, åkermark) och ägodelar, och delade ut åt alla, utefter var och ens behov. [I Apg 4:32-35 beskrivs hur de som har flera hus och jordstycken säljer, se även Apg 4:36-37; 5:1-3. I Apg 12:12 samlas man fortfarande i ”Marias hus”.]

46. Dagligen samlades de i tempelförgården (för att tillbe) enade (i ett ackord, med samma sinne), och i hemmen bröt de bröd och delade måltiden i jublande innerlig glädje (ordagrant ”med hjärtan fria från stenig mark”, dvs. i enkelhet, lätthet, generöst).

47. De hade favör hos (var omtyckta, prisades av) allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta. [Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: ”Ve er när alla berömmer er”, Luk 6:26. I Apostlagärningarna ser vi hur allt fokus är på vad Gud gör. De prisade Gud och ”de hade favör hos allt vanligt folk”. Här används grekiska ordet laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för ”allt” är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem. När Jesus däremot sa ”Ve er när alla berömmer er” så används ett annat grekiskt ord för alla, pas. Detta ord beskriver ”alla sorter och olika typer”. När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se Apg 2:42.]