Apostlagärningarna 27 SKB

1. När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius. Han tillhörde den kejserliga bataljonen (kohort, som bestod av 600 soldater).

2. [Jag, Lukas, fick också tillåtelse att följa med.] Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som [var på väg hemåt och] skulle gå till hamnarna längs Asiens kust. [Adramyttium låg nära staden Troas i Mindre Asien.] Vi lade ut [från Caesarea]. Aristarchus, en makedonier från Thessalonike, följde också med oss. [Han hade rest tillsammans med Paulus tidigare, se Apg 19:29; 20:4. Han nämns också av Paulus, se Kol 4:10; Filemon 24.]

3. Dagen därpå lade vi till i Sidon. [Officeren] Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner [i församlingen] så de kunde ta hand om honom. [För första gången på två år får Paulus lite mer frihet. Han besöker församlingen som visar honom både andlig och praktisk omsorg. Man hjälpte förmodligen till med förnödenheter inför den långa förestående resan.]

4. När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.

5. Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien. [Vissa manuskript har tillägget att resan tog femton dagar.]Byte till ett större skepp [Antika källor anger att Alexandria försåg Rom med 1700 skeppslaster spannmål per år. Ett typiskt sådant fartyg från den tiden var omkring 40 meter långt och 11 meter brett, men kunde vara ända upp till 55 meter långt. Färden från Rom till Alexandria tog två veckor. Vägen tillbaka tog två månader eftersom den nordvästliga vinden gjorde att man var tvungen att segla som i en cirkel moturs upp mot Rom. Det är ett sådant skepp som stannat till i hamnen i Myra. Ombord finns en last av spannmål och flera hundra personer, se vers 36-37.]

6. Där [i Myra] fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.

7. Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone.

8. Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.

9. Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen [försoningsdagen – Jom kippur] redan var förbi. [Högtiden infaller den 10 Tirsa i den judiska kalendern, som infaller i slutet av september eller början av oktober.] [Höststormarna började bli vanliga nu.] Paulus varnade dem därför

10. och sa: ”Ni män, som jag ser det kommer denna resa att innebära stor skada och förlust, inte bara för last och skepp, utan även för våra liv.”

11. Men officeren trodde mer på styrmannen och båtens ägare än på Paulus ord. [Det verkar som om officeren är den som har den högsta rangen och fäller det avgörande beslutet.]

12. Eftersom hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Foinix, en [större] hamn på Kreta [bara några timmars segling västerut längs med kusten] som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern. [Goda hamnarna var öppen för sydöstliga vindar vilket gjorde att vågorna slog rakt in mot hamnen. Det verkar inte vara någon direkt stad där, eftersom Lasea som ligger 2,4 km österut nämns. Vegetius, en romersk författare från 400-talet, skriver att det var farligt att segla på Medelhavet efter 15 september, och efter 11 november var det omöjligt.]Stormen

13. När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin plan. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. [Man var så säker på sin sak att man inte drog upp skeppsbåten, utan lät den vara på släp, se vers 16.]

14. Men snart därefter svepte en kraftig orkanvind, den så kallade Nordosten (Euraquilo), ner från ön. [Förrädiska tyfonvindar rusar ner från det nära 3 000 meter höga Idaberget.]

15. Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva [söderut].

16. Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten. [Skeppsbåten användes för transport mellan skepp och land, och som livbåt.]

17. När de hade fått upp den ombord, använde de hjälpmedel (gr. boetheia) [troligtvis en teknisk term för rep] och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna [reven i Sidra- och Gabèsbukten vid Afrikas nordkust] släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.

18. Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord,

19. och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön.

20. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.Paulus tar till orda

21. Ingen hade velat äta något på länge [på grund av sjösjuka och oro]. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sa: ”Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.

22. Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under.

23. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,

24. och han sa: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.

25. Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.

26. Vi måste bara stranda på en ö.” [Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se 1 Kor 14:3.]Närmar sig land efter två veckor

27. När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.

28. De lodade och fick ett djup på 20 famnar (ca 36 meter). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 15 famnar (ca 27 meter).

29. De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

30. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.

31. Paulus sa till officeren och soldaterna: ”Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade.”

32. Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.Paulus uppmuntrar alla ombord

33. Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sa: ”I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.

34. Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud.”

35. När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.

36. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

37. Vi var totalt 276 personer ombord.

38. När de hade ätit och var mätta lättade de skeppet genom att kasta spannmålslasten i sjön.Alla räddas

39. [Maltas kust består till mesta delen av klippor, men det finns några bukter med sandstränder. På den norra kusten finns en bukt som kallas Paulus vik med en ö i som heter Paulus ö. Detta är den traditionella platsen för skeppsbrottet.] När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.

40. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.

41. Men de drev emot ett rev (ordagrant ”en plats öppen för två hav”) där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.

42. Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.

43. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land

44. och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.