Apostlagärningarna 28 SFB15

1. När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta.

2. Lokalbefolkningen visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt.

3. Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.

4. När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan honom leva."

5. Men Paulus skakade av sig ormen ner i elden och tog ingen skada.

6. Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.

7. I trakten runt den platsen fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, stormannen på ön. Han tog vänligt emot oss som sina gäster i tre dagar.

8. Publius far låg just då sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom.

9. Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade.

10. De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde. Till Rom

11. Efter tre månader seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna som galjonsfigur.

12. Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar.

13. Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli.

14. Där fann vi bröder som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så fortsatte vi till Rom. Paulus i Rom

15. Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ut ända till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod.

16. När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.

17. Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.

18. När de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden.

19. Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk.

20. Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor."

21. De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig.

22. Men vi vill gärna höra från dig vad du tänker, för vi vet att den här sekten blir motsagd överallt."

23. De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.

24. Vissa lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro.

25. När de inte kunde komma överens skildes de åt, efter att Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder

26. när han sade: Gå till detta folk och säg: Ni ska höra men inte förstå, och ni ska se men inte inse,

27. för detta folks hjärta är förhärdat. De hör illa med sina öron och sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om så att jag får hela dem.

28. Därför ska ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."

30. I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom.

31. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.