Apostlagärningarna 28 SKB

1. När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta.

2. De infödda (lokalbefolkningen – gr. barbaros) visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt. [Barbarer kallades alla icke-grekiska folk. Ursprunget för det grekiska ordet barbaros är att stamma och tala obegripliga ljud. För det grekiska örat lät alla främmande språk som obegripligt babbel. Utifrån detta skapades det ljudhärmande, onomatopoetiska ordet bar-bar som blev barbaros. Ordet för vänlighet är philanthropia och användes för gästfrihet och välgörenhet.]

3. Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en giftorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.

4. När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sa de till varandra: ”Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan (gr. Dike) honom leva.” [Dike var den moraliska rättvisans gudinna i den grekiska mytologin.]

5. Men Paulus skakade bara av sig ormen ner i elden och tog ingen skada.

6. Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sa att han var en gud.

7. I trakten runt den platsen fanns fält (egendomar) som tillhörde den högst uppsatte mannen på ön som hette Publius. Han tog vänligt emot oss [Paulus, Lukas, Aristarchus, se Apg 27:2] som sina gäster i tre dagar. [Beteckningen för Publius position ”den högst uppsatte”, gr. protos, förekommer i inskrifter på Malta.]

8. Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publicus far led av Brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just Maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.]

9. Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade.

10. De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde. [Maltas befästa huvudstad i antiken och Romarriket var Mdina. Det är troligt att Publius bor där. Enligt tradition är Pauluskatedralen i Mdina byggd på samma ställe som Publius hus en gång låg. Under resan till Rom finns flera av Andens gåvor i funktion i Paulus liv: profetia, se Apg 27:21-26; helande, se Apg 28:8-9.]Mot Rom

11. Efter tre månader [i februari] seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. [Det låg antagligen i den största hamnen Valetta, i dag Maltas huvudstad.] Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna [gr. Dioskouroi, de grekisk-romerska gudarna Castor och Pollux] som galjonsfigur. [Castor och Pollux var inom grekiska mytologin tvillingsöner, de ansågs vara gudar som speciellt beskyddade sjömän. Det är antagligen med en viss ironi som Lukas tar med denna detalj. Paulus hade varit tydlig med vem hans Gud var, se Apg 27:23-25.]

12. Vi lade till vid Syrakusa [provincen Siciliens huvudstad, en stor stad med två hamnar] och stannade där i tre dagar.

13. Därifrån följde vi kusten och kom till Regium [på den italienska stövelns spets]. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli. [Här brukade spannmålsfartygen lossa sin last. Puteoli var Roms hamnstad vid den här tiden.]

14. Där fann vi [kristna] syskon (bröder och systrar i tron) som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar [medan fartyget lossar sin last med spannmål]. Sedan fortsatte vi till Rom. [En sträcka på tjugo mil längs med vägen Via Appia. Vandringen tar fem dagar.]

15. Så fort syskonen [de kristna i Rom] hade fått höra att vi var på väg, kom de ut ända till Forum Appii [sju mil från Rom] och Tres Tabernae [fem mil från Rom] för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. [Även om Paulus inte besökt Rom tidigare var han välbekant bland de troende där. Ungefär tre år tidigare, omkring 57 e.Kr., hade han skrivit Romarbrevet till dem från Korint under sin tredje missionsresa. Bland dem som mötte honom nu fanns förmodligen flera av dem som han hälsade till i Rom 16:3-15, bland annat Priscilla och Aquila, se även Apg 18:2-3, 18-19.]Paulus kommer äntligen fram till Rom [Rom grundades 753 f.Kr. och var byggd på sju kullar vid floden Tibern. Rom hade under Paulus tid omkring 400 000 invånare. Det berömda Colosseum fanns ännu inte, det byggdes i slutet på 70-talet e.Kr., men berömda byggnader var Jupiters tempel, Caesars palats och krigsguden Mars tempel. I Rom fanns en stor judisk befolkning på närmare 50 000 personer. De var indelade i minst elva synagogor, efter stadens olika distrikt.]

16. När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. [Tillsammans med Paulus finns även Lukas och Aristarchus som rest med honom från Jerusalem. I breven som Paulus skriver från Rom omnämns även Timoteus, Johannes Markus och Demas. Paulus är i husarrest. Han bor troligen i ett romerskt hyreshus i närheten av pretoriangardets förläggning utanför stadsmuren i nordöstra Rom. Bostaden verkar rymlig, se vers 23. Lukas och flera av Paulus medarbetare bor troligen också där med honom. Vakten som är fastkedjad till Paulus högra hand är en soldat av låg rang. Detta återspeglar att Paulus ställning som romersk medborgare inte var lika speciell i Rom som i provinserna, se Apg 22:25-29.]Samtal med de ledande judarna

17. Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna [eftersom han inte var fri att besöka synagogorna]. När de var samlade sa han till dem: ”Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.

18. När de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden.

19. Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk.

20. Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor.” [Hoppet gäller de dödas uppståndelse, se Apg 23:6.]

21. De svarade honom: ”Vi har inte fått något brev om dig från Judéen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig.

22. Men vi vill gärna höra från dig vad du tänker, för vi vet att den här sekten blir motsagd överallt.”

23. De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.

24. Vissa lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro.

25. När de inte kunde komma överens skildes de åt, efter att Paulus hade sagt detta enda ord: ”Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder

26. när han sa: Gå till detta folk och säg: Ni ska höra (gång på gång) men inte förstå, och ni ska se (gång på gång) men ingenting uppfatta.

27. För detta folks hjärta är förstockat (tjockt, hårt, känslokallt). De hör illa med sina öron och sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om så att jag får hela dem. [Citat från Jes 6:9-10. Jesus citerar också samma passage, se Matt 13:14-15; Joh 12:39-40.]

28. Därför ska ni veta att denna Guds frälsning har blivit utsänd till hedningarna, och de kommer att lyssna.”

29. [Vissa handskrifter har med denna vers: ”När han hade sagt detta gick judarna i väg under häftig diskussion med varandra.”]Paulus predikar frimodigt under två års tid

30. I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom.

31. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus) utan att bli hindrad. [Under denna tid skriver Paulus flera av Nya testamentets brev: Kolosserbrevet, Filemon, Efesierbrevet och Filipperbrevet. Fick Paulus sitt fall prövat hos kejsaren Nero? Det faktum att Lukas kunde fastslå att Paulus husarrest upphörde efter två år tyder på att något hände efter två år, vilket var omkring 62 e.Kr. I en syn hade också en ängel klart och tydligt sagt att han skulle stå inför kejsaren, se Apg 27:23. Antingen blev han dömd och avrättad eller så blev han frikänd vilket är troligast. Detta vore helt i linje med hur hans fall tidigare behandlats när han anklagats inför det romerska rättsväsendet, se Apg 25:25. Det stämmer även med de uppgifter som finns i den tidiga kristna traditionen där Paulus blir frigiven, reser till Spanien, Kreta och Makedonien för att sedan avrättas i Rom under kejsar Neros förföljelser av de kristna 66-67 e.Kr. Under denna sista period skriver han de båda breven till Timoteus och Titusbrevet. Lukas skriver inte en biografi över Paulus liv; hans syfte med Apostlagärningarna är att visa på Guds oövervinnerliga ord som inte kan hindras och lärjungarnas frimodighet.]