Apostlagärningarna 7 SKB

1. Översteprästen [antagligen Hannas] frågade [Stefanos]: ”Stämmer dessa anklagelser [att du sagt att Jesus ska riva ner templet och ändra Mose lag, se Apg 6:13-14]?”

2. Då svarade Stefanos: ”Bröder [åhörare där i salen] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin], lyssna på mig. [Till en början kan Stefanos ganska långa tal ses som en irrelevant genomgång av Gamla Testamentes historia från Abraham till David, men två huvudteman framträder. Det första är att Gud inte är bunden till ett speciellt land. Det religiösa ledarskapet var så fokuserat vid templet, men Stefanos visar hur Gud genom historien har verkat även utanför Israel. Det andra är att israeliterna tidigare har motarbetat de ledare Gud gett dem. Josef och Mose är två exempel som också är förebilder på Jesus. Rubrikerna följer de fem stycken man kan dela in försvarstalet i.]1) Gud ger löftet till Abraham utanför Israel Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien [långt från löfteslandet Israel, staden Jerusalem och det heliga templet], innan han bosatte sig i Haran [som också är långt från Israel].

3. Gud sa till Abraham: ’Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig.’ [1 Mos 12:1]

4. Då lämnade Abraham kaldéernas land och bosatte sig i Haran. När hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.

5. Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens så mycket att han kunde sätta ner sin fot, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös.

6. Detta är vad Gud sa: ’Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras, man ska göra dem till slavar och förtrycka dem – [totalt] 400 år. [Tidsperioden 400 år syftar inte på tiden i slaveri i Egypten, utan på totala tiden i främlingskap utanför Israels land.]

7. Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sa Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.’ [Med ’denna plats’ syftar Stefanos antagligen på templet där han talade dessa ord.] [1 Mos 15:13-14; 2 Mos 3:12]

8. Han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna. [Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Redan på Mose tid gjorde Gud klart att det inte räckte med det fysiska tecknet – hjärtat behövde också omskäras, se 5 Mos 10:16; 30:6; Jer 4:4. Ceremonin utförs på den åttonde dagen och kallas ’Brit mila’.]2) Josef – en förebild på Messias

9. Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom

10. och räddade honom [gång på gång] ur alla hans lidanden (problem, svårigheter). Han gav honom nåd (favör) och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.

11. En svår hungersnöd spred sig över hela området, från Egypten [ända upp] till Kanaan, och alla led. Våra förfäder [som bodde här i Kanaans land] kunde inte få tag på mat [till sina familjer och boskap].

12. När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång.

13. Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt.

14. Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. [Som grekisktalande jude använder Stefanos den grekiska översättningen av 1 Mos 46:27 som inkluderar Josefs barnbarn och har antalet sjuttiofem. Den hebreiska texten har sjuttio utan Josefs barnbarn.]

15. Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder.

16. Deras kroppar fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt [för sin hustru Sara] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem [som ligger i Samarien på ’ohelig’ mark]. [I sitt korta och pressade tal verkar Stefanos sammanfatta två händelser för att få fram sin poäng att Gud verkar utanför Jerusalem, och då särskilt Samarien som klingade illa för Stora rådets anhängare. Graven som Abraham köpte var i Hebron, inte Sikem 1 Mos 23:16-20. Josef var begravd i Sikem och Jakob i Hebron. Abraham köpte grottan från hettiterna, se 1 Mos 23:10, och det var Jakob som köpte fältet från Hamor, se 1 Mos 33:18-20.]3) Befrielsen genom Mose

17. Tiden närmade sig då löftet som Gud hade gett till Abraham skulle gå i uppfyllelse. [Tiden i slaveri var på väg mot sitt slut, se 1 Mos 15:13.] Folket [israeliterna] växte (i status, respekt) och deras antal ökade i Egypten,

18. fram tills en annan kung (med en annan karaktär) som inte kände till Josef kom till makten. [Citat från 2 Mos 1:8. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amoses som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]

19. Det var han [denne nya farao] som exploaterade vårt folk (utnyttjade dem med inställsamt prat) och förtryckte våra förfäder och tvingade dem att överge sina spädbarn för att de inte skulle överleva.

20. Vid den tiden (tidsepoken) föddes Mose, och han var fantastiskt vacker i Guds ögon [hade både inre och yttre skönhet; ordagrant ’från en stad’ dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad]. Under tre månader växte han upp [och hölls gömd] i sin faders hus. [2 Mos 2:2; Heb 11:23]

21. När han sedan blev övergiven [utplacerad i Nilen] adopterade faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son.

22. Mose blev undervisad i all egyptisk visdom (filosofi) och han var mäktig (kraftfull) i sitt tal och gärningar.

23. När han var fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels söner (barn).

24. Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades genom att slå ihjäl egyptiern.

25. Mose trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.

26. Nästa dag vandrade han omkring igen bland israeliterna när han plötsligt såg två av dem i ett slagsmål. Han försökte få dem att bli sams och sa: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa?

27. Men den som hade gjort orätt mot sin nästa (medmänniska, landsman) stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss?

28. Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? [2 Mos 2:14]

29. När han hörde de orden flydde han. Sedan levde Mose som främling i Midjans land där han [gifte sig och] fick två söner.

30. När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske.

31. Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst:

32. ’Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ [2 Mos 3:6] Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.

33. Men Herren sa till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark.

34. Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten [som min budbärare]. [2 Mos 3:7-8, 10]4) Israeliterna vill inte lyda

35. Denne Mose som de avvisade när de sa: Vem har satt dig till ledare och domare? [2 Mos 2:14] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.

36. Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år.

37. Det var denne Mose som sa till Israels söner (barn): En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets. [5 Mos 18:15. Jesus är denna profet som är lik Mose, se Apg 3:22; Luk 9:35.]

38. Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.

39. Men våra förfäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten.

40. De sa till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [2 Mos 32:1]

41. De gjorde även en kalv vid den tiden och de bar fram offer åt avguden (avbilden) [2 Mos 20:4] och gladde sig över sina händers verk.

42. Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok [Amos]: ’Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?

43. [Nej!] Ni bar med er tältet [tabernaklet, på hebreiska sackut] för att tillbe Molok [den kanaaneiska guden över solen och himlen] och era avbilder av gudastjärnan Refan [grekisk direktöversättning av hebreiska Kevan, ett annat namn för planeten Saturnus som också tillbads av egyptierna]. Därför ska jag föra bort er i fångenskap bortom Babylon.’ [Amos 5:25-27]

44. Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom.

45. Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.

46. Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud.

47. Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. [1 Kung 8:1-21]

48. Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten [Jesaja] säger [ju]:

49. Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila?

50. Har inte min hand gjort allt detta? [Jes 66:1-2. Den retoriska frågan är hur en byggnad skulle kunna rymma Gud som har skapat universum.]5) Ni har förkastat Jesus [Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt ’våra förfäder’, se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han ’era förfäder’. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.]

51. Hårdnackade (obstinata, envisa) är ni [Mose använde liknande språkbruk, se 2 Mos 32:9.] och oomskurna till hjärta och öron! [På utsidan är ni judar, men i hjärtat är det ingen skillnad mellan er och andra hednafolk!] Ständigt [ända sedan Mose tid] gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era förfäder.

52. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom,

53. ni som fått undervisningen [Torah – gr. nomos] förmedlad av änglar [5 Mos 33:2; Gal 3:19] men inte hållit den.” [Här avbryts Stefanos. Det är troligt att han skulle fortsatt och uppmanat till omvändelse, precis som Petrus tidigare gjort i sitt tal, se Apg 3:19-21.]Stefanos dödas

54. När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och gnisslade tänder mot Stefanos.

55. Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittandes vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.]

56. Han sa: ”Se! Jag ser himlarna öppnade, och Människosonen stå på Guds högra sida.” [Stefanos ser upp igenom alla himlar ända till den högsta, där Guds tron är.]

57. Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sa som de ansåg vara hädelse] och stormade alla på en gång emot honom.

58. När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus. [Ordet ”ung man” beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:1; 22:20.]

59. Medan de stenade Stefanos bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” [Han citerar från samma Psalm som Jesus bad på korset, se Ps 31:6; Luk 23:46.]

60. Sedan föll han ner på sina knän och ropade ut med hög röst: ”Herre, håll inte denna synd mot dem.” När han hade sagt detta somnade han in.