Apostlagärningarna 8 SKB

1. Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det). [Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9. Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder ”efterfrågad i bön”. Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen ”Saul” när citat återges på arameiska, se 9:4 och 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder ”den lille”. Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.] Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.

2. Några fromma [judiska] män hjälptes åt att bära ut och begrava Stefanos och höll en stor dödsklagan över honom.

3. Saulus försökte med våld att förgöra församlingen (han löpte amok, smutskastade, skymfade den), han gick in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor [genom att hålla fast deras fötter och släpa ut dem på gatorna fram till fängelset] och lät fängsla dem.Väckelsen i Samarien

4. De som hade blivit förskingrade [på grund av förföljelsen i Jerusalem] vandrade omkring [från plats till plats] och predikade ordet [berättade det glada budskapet om frälsningen genom Jesus].Filippus till Samarien

5. Filippus [den andre av de sju församlingstjänarna i Jerusalem, se Apg 6:5] kom ner till huvudstaden i Samarien och predikade den Smorde (Messias, Kristus) för dem. [Jerusalem ligger högt beläget på berget Sion, även om man går norrut till Samarien så säger man att man går ner. På Gamla testamentets tid hette huvudstaden i regionen Samarien Samaria. När Herodes den store byggde upp den igen 25 f.Kr. fick den namnet Sebaste. Det kan vara den staden som det refereras till, men troligare är att det är staden Sykar som låg nära det religiösa centrumet på berget Gerizim, se Joh 4:4-9. På Gamla testamentets tid hette den Shekem. Ett annat alternativ är Gitta, Simon trollkarlens hemstad, se vers 9-10.]

6. Stora skaror var enade (i ett ackord, med samma sinne) och lyssnade uppmärksamt på vad Filippus sa, de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde (mirakler som bevisar och bekräftar vem Gud är).

7. Från många människor for nämligen orena andar ut under höga rop, och många förlamade (paralyserade, människor som led av nervsjukdomar) och lama (halta, lytta, ofärdiga) blev botade (en process av gradvis förbättring som leder till fullständigt helande).

8. Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]Trollkarlen Simon

9. I staden [se vers 5] fanns sedan tidigare en man som hette Simon. [Han kallas ofta ”Simon trollkarlen”, på latin ”Simon Magus”.] Han utövade [ockult] magi och hade slagit folket i [hela regionen] Samarien med häpnad. Han sa sig vara något stort.

10. Alla folk, från den minste till den högste, lyssnade till honom och sa: ”Denne man är Guds stora kraft!” [Gud avskyr all ockult verksamhet, se 5 Mos 18:9-13. Justinus Martyren skriver ca 150 e.Kr. att Simon kom från staden Gitta och ansågs vara som en Gud bland sina landsmän. Senare texter från fornkyrkans tid beskriver hur han blir en stark motståndare till den kristna tron.]

11. De hade lyssnat till honom därför att han länge slagit dem med häpnad (fascinerat dem) med sina magiska konster.

12. Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu den Smordes (Kristi) namn, lät de döpa sig (nedsänkas i vatten, gr. baptizo), både män och kvinnor.

13. Simon kom också till tro, och sedan han blivit döpt höll han sig hela tiden nära Filippus. När han såg de stora tecken och under som skedde var han utom sig av häpnad. [Simon som tidigare fascinerat andra med sin ockulta magi, blev själv helt betagen när han såg undren som skedde i Jesu namn.]Petrus och Johannes till Samarien

14. Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.

15. När de kom dit ner, bad de för dem att de skulle få (ta emot) den helige Ande,

16. för han [Anden] hade ännu inte fallit på (kommit över) någon av dem, utan de hade bara blivit döpta i Herren Jesu namn.

17. Då lade de händerna på var och en av dem, och de fick (tog emot) den helige Ande. [Tidigare hade Johannes tillsammans med sin bror Jakob varit beredd att kalla ner eld från himlen och förgöra folket i en samarisk by, se Luk 9:54. Nu får han i stället vara med och kalla ner den helige Andes eld över de nyfrälsta samarierna.]Trollkarlen Simon köpslår med Guds kraft

18. Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar

19. och sa: ”Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får (tar emot) den helige Ande.”

20. Petrus sa till honom: ”Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!

21. Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud.

22. Omvänd dig därför från din ondska och be till (bönfall) Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta.

23. Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band.”

24. Simon svarade: ”Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig.” [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.]

25. Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många samaritiska byar. [Denna evangelisationssatsning som hade startats av den grekisktalande juden Filippus, fortsatte nu av två hebreisktalande judar!]Filippus och den etiopiske hovmannen [Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa. Först är det ett tilltal från en ängel (vers 26) följt av den helige Andes ledning, se vers 29 och 39.]

26. En Herrens ängel talade till Filippus och sa: ”Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza – ökenvägen (genom obebyggda områden).” [Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen på vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?]

27. Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern (som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandace, drottningen i Etiopien. Han hade rest till Jerusalem för att tillbe,

28. men var nu på väg hem, och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. [En eunuck var en frivilligt eller påtvingat kastrerad man. Det var inte ovanligt att eunucker hade höga positioner eftersom de var lojala och pålitliga. Inom judendomen fanns dock restriktioner. En eunuck hade bara tillträde till den yttre tempelplatsen, se 5 Mos 23:1. Denne högt uppsatte etiopier var en hedning som trodde på Israels Gud. Detta var antagligen hans enda pilgrimsvandring till Jerusalem. Att han nu när vagnen långsamt rullar fram läser profeten Jesaja är nog ingen slump. Här finns de starkaste löftena till just eunucker. När Messias upprättar sitt rike ska de få tillträde att be till Gud och få ett namn som är bättre än söner och döttrar, se Jes 56:3-8. Vad han inte visste var att snart skulle hans ögon öppnas för dessa Skrifter genom tron på Jesus!]

29. Då sa Anden till Filippus: ”Gå fram till vagnen och håll dig nära den.” [Den helige Ande uppmanar Filippus att ”hålla sig nära”. Ordet kan också översättas ”klistra sig fast vid” eller ”förenas med”, se Apg 5:13; Luk 10:11; 15:15. Filippus rusar inte bara fram, i stället inväntar han rätt tid och hinner känna in situationen.]

30. Så Filippus sprang fram [och höll sig nära vagnen]. Han hörde mannen läsa från profeten Jesaja. [I antiken var det vanligt att läsa högt.] Då frågade han: ”Förstår du vad du läser?” [På grekiska är frågan också en fyndig ordlek. Det grekiska ordet för att förstå är ginosko och ”läsa” är anaginosko som ordagrant är ”att förstå igen”. Det beskriver processen för hur det går till när vi läser. Vi känner igen bokstäverna som bygger upp meningen. Bokstäverna förstås igen på ett nytt sätt.]

31. Han sa: ”Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?” Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

32. Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]: Som ett får fördes han bort för att slaktas, och som ett lamm är tyst inför den som klipper det, så öppnade han inte sin mun.

33. I sin förnedring (låga status, genom att ödmjuka sig) blev hans dom borttagen, och vem kan beskriva [ondskan hos] hans släkte (generation, de som levde i hans samtid)? För hans liv togs bort från jorden. [Jes 53:7-8]

34. Hoveunucken sa till Filippus: ”Jag bönfaller dig, berätta vem profeten talar om, är det om sig själv eller någon annan?”

35. Då öppnade Filippus sin mun, och började med utgångspunkt från denna passage i Skriften att berätta evangeliet (det glada budskapet) om Jesus för honom.

36. Medan de fortsatte längs med vägen kom de till ett ställe med vatten och hoveunucken sa: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?”

37. Då sa Filippus: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske.” Han svarade och sa: ”Jag tror att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Guds Son.” [Denna vers finns inte med i de tidigaste manuskripten, och är troligen tillagd. Den visar hur viktig bekännelsen och dopet var i den tidiga församlingen.]

38. Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hoveunucken gick ned i vattnet, och Filippus döpte honom.

39. När de stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande plötsligt bort Filippus, och hoveunucken såg honom inte mer, men fortsatte glad (upprymd, fylld av glädje) sin färd.

40. Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring [upp längs med medelhavskusten] och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.