Femte Moseboken 1 SKB

1. Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof [troligtvis Aqabaviken (Röda havet) som också kallas Vasshavet; hebr. jam sof] mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.

2. Det är elva dagsresor från [berget] Horeb (hebr. chorev) till Kadesh Barnea via vägen från berget Seir. [Seir är en synonym för Edom. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Hebreiska ordet chorev delar rot med orden torr/öde, men även svärd. Här finns en geografisk beskrivning av en torr öken, men även kopplingen till Guds Ord som är ett svärd (Heb 4:12). Kadesh betyder ”helig”, platsen kan vara Tel el-Qudeirat i Sinaiöknen, just vid dagens gräns mellan Israel och Egypten.]

3. Och det hände i det 40:e året i den 11:e månaden [Shvat – motsvarar jan/feb; under regnperioden] på den första dagen i månaden [1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahve) befallt dem,

4. efter att han slagit Sichon amoréernas kung som bodde i Cheshbon och Og, Bashans kung, som bodde i Ashtarot vid Edreij.

5. På andra sidan Jordan i Moabs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sa:

6. ”Herren vår Gud (Jahve Elohim) talade till oss vid Horeb (hebr. chorev) och sa: ’Ni har vistats (bott) tillräckligt länge vid detta berg [i Sinaiöknen],

7. vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kanaanéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.

8. Se, jag har lagt landet framför er, gå in och besätt landet som Herren (Jahve) svor (gav sin ed) till era fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dem och deras säd efter dem (efterkommande).’ ”Ledare utses

9. Och jag talade till er vid den tiden och sa: ”Jag ensam kan inte själv bära er,

10. Herren er Gud (Jahve Elohim) har förökat er och se, ni är denna dag lika många som stjärnorna på himlarna.

11. Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har förökat er tusen gånger och välsignat er som han har talat till er. [Att föröka tusen gånger är ett uttryck för att göra dem väldigt mycket större än vad de var tidigare.]

12. Hur kan jag ensam bära era omständigheter, era bördor och era strider?

13. Ta er, från var och en av era stammar, visa män med förstånd (förmåga att avgöra) och kända (välrespekterade), och jag ska göra dem till huvuden (ledare) över er.” [Det var Moses svärfar Jetro som kom med förslaget att Mose måste delegera ansvaret, se 2 Mos 18:21-26. Dessa egenskaper ligger till grund för kraven på äldste i NT, se Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-7; 1 Pet 5:1-4. Den inledande frasen ”Ta er, från var och en av era stammar” visar att man skulle själva utse sina ledare på ett demokratiskt sätt.]

14. Och ni svarade mig och sa: ”Det är gott (rätt) att göra som du har talat.”

15. Så jag tog huvudena (ledarna) för era stammar, visa män med förstånd och fulla av kunskap, och gjorde dem till huvuden (ledare) över er, ledare för 1 000 och ledare för 100 och ledare för 50 och ledare för 10 och skrivare, stam för stam.

16. Och jag utsåg era domare vid den tiden och sa: ”Lyssna på ärendena mellan era bröder och döm rättfärdigt mellan en man och hans bror och främlingen som är med honom.

17. Ni ska inte vara partiska (ordagrant: ni ska inte känna igen ansikten) när ni dömer [rättvisan är blind, se 2 Mos 23:2, 3; 3 Mos 19:15] – lyssna på den lille (unge, ringa) såväl som den store (mäktige). Ni ska inte vara rädda för någon mans ansikte [deras uppsyn], för domen är Guds (Elohims). Och är fallet för svårt för er ska ni ta till mig, så ska jag ska lyssna på det.”

18. Och jag befallde er vid den tiden alla de saker som ni skulle göra.Spejare sänds ut

19. Och vi vandrade från Horeb (hebr. chorev) [Sinai berg, se vers 6] och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs i mer detalj i 4 Mos 11:1-12:16.]

20. Och jag sa till er: ”Vi har kommit till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett till oss.

21. Se, Herren din Gud (Jahve Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig.”

22. Och ni kom nära mig, varenda en av er och sa: ”Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till.” [4 Mos 13-14]

23. Detta behagade mig väl och jag tog 12 män av er, en man från varje stam,

24. och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal (wadi) och utforskade den.

25. Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sa: ”Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ger till oss.”Uppror mot Herren

26. Ändå ville ni inte dra upp utan gjorde uppror mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning,

27. och ni muttrade i era tält och sa: ”Herren (Jahve) hatar oss, han har fört ut oss från Egyptens land för att ge oss i amoréernas hand och utplåna oss.

28. Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: ’Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.’ ” [4 Mos 13:28-33]

29. Då sa jag till er: ”Frukta inte och var inte rädda för dem.

30. Herren er Gud (Jahve Elohim) som gått framför er, han ska strida för er på samma sätt som han i allt gjorde för er i Egypten inför era ögon,

31. och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son [Ps 131], hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.

32. Ändå tror ni inte i detta på Herren er Gud (Jahve Elohim),

33. som gick före er på vägen och sökte en plats där ni kunde slå upp era tält, i eld på natten för att visa vilken väg ni skulle gå och i ett moln på dagen.”

34. Och Herren (Jahve) hörde rösten med era ord och blev vred och svor och sa:

35. ”Inte någon av dessa män i denna onda generation ska se det goda landet som jag med ed lovade att ge till era fäder,

36. förutom Kaleb, Jefunnes son, han ska se det [4 Mos 14:24] och till honom ska jag ge landet som han har trampat på, och till hans barn eftersom han helhjärtat har följt Herren (Jahve). [Jos 15:13-19; Dom 1:9-15]

37. Även mot mig var Herrens (Jahves) vrede för er skull när han sa: ’Även du ska inte komma till platsen.’ [4 Mos 20:12]

38. Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.

39. Era små som ni sa skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den.

40. Men ni, vänd er om och ta vägen till Vasshavet (Röda havet).” [2 Mos 10:19]

41. Då svarade ni och sa till mig: ”Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss.” Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.

42. Men Herren (Jahve) sa till mig: ”Säg till dem: ’Gå inte upp och strid, för jag är inte ibland er, annars blir ni slagna av era fiender.’ ”

43. Så talade jag till er men ni lyssnade inte utan var upproriska mot Herrens (Jahves) befallningar och var övermodiga och gick upp till bergsbygden.

44. Och amoréerna som bor i bergsbygden kom ut mot er och jagade er som bin gör och slog ner er i Seir ända till Chorma. [4 Mos 14:39-45]

45. Och ni återvände och grät inför Herrens (Jahves) ansikte, men Herren (Jahve) lyssnade inte på er röst och gav er inte sitt öra.

46. Och ni bodde i Kadesh dagar många (verkligen många), som dagarna som ni bodde där (tidigare). [Meningen består av sju hebreiska ord och är strukturerad som en kiasm där det centrala ordet är många (hebr. ravvim), som står i plural för att betona att det var väldigt många dagar. Ordet ramas in av dagar som också är i plural. Hela meningen omgärdas in av hebr. jasav som betyder sitta ner och vara kvar. Hela meningens konstruktion och tungrodda upprepningar förstärker att det var en lång och tröttsam tid!]