Femte Moseboken 29 SKB

1. Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahve) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb (hebr. chorev). [I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Det hebreiska namnet på Horeb delar rot cherev som betyder svärd.]En historisk tillbakablick

2. Och Mose kallade på hela Israel och sa till dem: Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,

3. de stora prövningar som ni med egna ögon såg, tecknen och de stora undren,

4. men Herren (Jahve) har inte gett er ett hjärta som vet (känner till, har intim kunskap), och ögon som ser och öron som hör, förrän denna dag. [Andlig okänslighet är ett straff i sig självt. Det är inte så att Herren inte vill att de ska se hur hans gärningar visar på hans karaktär och syften, men den kunskapen finns bara tillgänglig för den som ödmjukar sig och lyder honom. Andlig klarsyn är en gåva från Gud, och ges inte till den som motsätter sig Gud, istället tillåts de fortsätta ha ögon som inte ser och öron som inte hör.]

5. Jag har lett er fyrtio år i öknen, era kläder har inte blivit slitna på er och era skor har inte blivit slitna på era fötter.

6. Ni har inte ätit bröd, ni har inte druckit vin eller starka drycker, för att ni ska veta (känna till, ha intim kunskap om) att jag är Herren (Jahve) er Gud (Elohim). [Herren hade gett dem manna varje dag för att de skulle förstå att det var han som försörjde dem.]

7. Och när ni kom till denna plats [öster om Jordanfloden], kom Sichon – Heshbons kung och Og – Bashans kung, ut mot oss i strid och vi slog dem [4 Mos 21:21-35].

8. Och vi tog deras land och gav det till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasses stam. [4 Mos 21:21-34; 32]Förbundet

9. Håll (vakta, skydda) därför detta förbunds ord, och gör (agera, handla efter) dem, så att ni gör allting för att ha framgång.

10. Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja alla Israels män,

11. era små (barn), era fruar, och era främlingar (invandrare) som finns mitt i ert läger, från vedhuggaren till vattenhämtaren,

12. för att ni ska gå in i Herren (Jahve) er Guds (Elohims) förbund. Och in i hans ed, som Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har skurit med er idag [ett skuret blodsförbund],

13. för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har talat till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1-3; 15:17-20]

14. Inte bara (enbart) med dig skär jag detta förbund och denna ed,

15. utan med honom som står här med oss denna dag inför Herren (Jahve) vår Gud (Elohim) och även med honom som inte står här med oss denna dag.Olynadens konsekvenser

16. För ni vet (känner till, har intim kunskap om) hur vi bodde i Egyptens land, och hur vi drog mitt igenom folkslagen (hednafolks länder) när vi passerade igenom,

17. och ni har sett deras vidrighet (osmakliga ting) [med tillhörande ritualer och tillbedjan] och deras avgudar, trä och sten, silver och guld, som de hade,

18. för att det inte ska finnas ibland er någon man eller kvinna eller familj eller stam, vars hjärta vänder sig bort ifrån Herren (Jahve) er Gud (Elohim) för att tjäna dessa folks gudar, annars blir det en rot bland er som bär galla och malört.

19. Och det ska ske när han hör orden av denna förbannelse, att han välsignar sig själv i sitt hjärta och säger: ”Jag ska ha frid (shalom) i mitt hjärta, fastän jag vandrar i mitt hjärtas envishet, och det vattnade sveps bort med det torra.”

20. Herren (Jahve) ska inte vara villig att förlåta honom, men Herrens (Jahves) vrede och hans nitälskan ska upptändas mot den mannen, och alla förbannelser som är skrivna i denna bok ska läggas på honom, och Herren (Jahve) ska utrota hans namn under himlarna (ordagrant: ”från under himlarna”). [Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna.]

21. Och Herren (Jahve) ska avskilja honom till ondska, från alla Israels stammar, i enlighet med alla förbundets förbannelser som är skrivna i denna undervisningsbok.

22. Och de kommande generationerna, dina söner som ska resas upp efter dig, och främlingen som ska komma fjärran ifrån, ska säga, när de ser landets plågor och sjukdomarna med vilka Herren (Jahve) har låtit det insjukna,

23. och att hela detta land är svavel och salt och en eld, att det inte är besått, inte blomstrar, inget gräs växer där, det är omstörtat som Sodom och Gomorra [1 Mos 19], Admah och Tsevojim [1 Mos 14:2; Hos 11:8], som Herren (Jahve) omstörtade i sin vrede och i sin ilska,

24. alla folk ska säga: ”Varför har Herren (Jahve) gjort så här mot detta land? Vad betyder hettan (intensiteten) i denna stora vrede?”

25. Då ska människor säga: ”Eftersom de övergav Herrens (Jahves) förbund, deras fäders Gud (Elohim), som han hade skurit med dem när han förde dem upp, ut ur Egyptens land,

26. och de gick och tjänade andra gudar och tillbad dem, gudar som de inte kände och som han inte tillåtit dem,

27. därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot detta land, för att ge dem alla de förbannelser som är skrivna i denna bok,

28. och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag.”

29. Hemligheterna [det som inte är nedskrivet] tillhör (ägs av) Herren (Jahve) vår Gud (Elohim), men de ting som är uppenbara [det som är skrivet i Torah], tillhör (ägs av) oss och våra söner till evig tid, för att vi ska göra (agera, handla efter) denna undervisnings ord. [Här finns en intressant aspekt av ägandet! Det står ingenstans i Bibeln att vi kan äga något materiellt. Hebreiskans uttryck är istället det fanns till Abraham, det fanns till David osv. Det hebreiska uttrycket betyder inte ett formellt och absolut ägande, även om det oftast översätts på det sättet. I stället betyder det att någon förvaltar eller lånar något. Här finns dock ett undantag – Guds Ord har Herren gett oss som en äkta ägodel! Det ingår i blodsförbundet som vi har med Gud.]