Femte Moseboken 31 SKB

1. Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel.

2. Han sa till dem: Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: ”Du ska inte korsa denna Jordan.” [4 Mos 20:12]

3. Herren (Jahve), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahve) har talat [5 Mos 1:37; 4 Mos 27:18-22; Jos 1].

4. Herren (Jahve) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [4 Mos 21:21-35].

5. Herren (Jahve) ska ge (överlämna) dem i er hand, och ni ska göra med dem enligt de befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som jag har befallt (hebr. tsavah) er.

6. [Mose uppmanar nu folket:] Var starka (fasta, säkra, tappra) och frimodiga (ståndaktiga, alerta, modiga)! Var inte rädda [det hebreiska ordet jare kan även användas om att frukta Herren, dvs. att vörda och respektera honom] eller förskräckta (rädda, uppskrämda) för dem [era fiender], för Herren (Jahve), din Gud (Elohim), går själv (han är den som går) med dig [Israel]. Han ska inte lämna dig (svika dig; låta dig sjunka) eller överge (lämna; släppa taget om) dig [Heb 13:5].

7. Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel: ”Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig), för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: ’sjuat sig själv’, dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).

8. Herren (Jahve) går själv (han är den som går) framför dig – han ska vara med dig. Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. Var inte rädd (frukta inte) eller förfärad (bestört, modfälld, nedslagen).” [Herren upprepar senare dessa ord till Josua, se Jos 1:5, 9.]Läsning av Torah

9. Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel.

10. Mose befallde dem och sa: ”I slutet av vart sjunde år [på hösten], på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita) [då odlingsmark ligger i träda och skulder avskrivs, se 5 Mos 15], under lövhyddohögtiden [2 Mos 23:16; 34:22; 3 Mos 23:33-36],

11. när hela Israel kommer för att samlas inför Herren (Jahve), din Gud (Elohim), på den plats som han ska utvälja – då ska ni läsa denna undervisning (instruktion, Torah) inför hela Israel i deras öron (så att de hör undervisningen).

12. Samla folket, män, kvinnor och de små barnen, och dina främlingar som finns inom dina portar, så att de kan höra och så att de kan lära sig och frukta (vörda) Herren er Gud (Jahve Elohim), och göra (verkställa) alla de ord som finns i denna undervisning (instruktion, Torah).

13. Detta så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren er Gud (Jahve Elohim) [Ords 1:7]. Detta ska ni göra så länge ni lever i landet dit ni går över Jordanfloden, för att ta det i besittning.” [ Sabbatsår På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10-11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda. Jubelår Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jovel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8-34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1-2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16-22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står ”alla invånare” i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.]Herren kallar Mose och Josua

14. Herren sa till Mose: ”Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag.” Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).

15. Då visade sig Herren (Jahve) i tältet (tabernaklet) i en molnpelare och molnpelaren stod över tältets (tabernaklets) dörr.

16. Herren sa till Mose: ”Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.

17. Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: ’Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?’

18. Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar.

19. Därför ska du skriva denna sång och lära ut den till Israels söner, lägg den i deras munnar så att denna sång blir ett vittne för mig emot Israels söner.

20. För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund,

21. då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat.”

22. Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.

23. Han gav Josua, Nuns son, ett uppdrag och sa: ”Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6-9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig.” [Se vers 7].

24. När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,

25. befallde Mose leviterna, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och sa:

26. ”Ta denna bok med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och lägg den vid sidan av Herren din Guds (Jahve Elohims) förbundsark, så att den finns där som ett vittne mot dig.

27. För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?

28. Samla till mig alla äldste från dina stammar och dina ledare, så att jag kan tala dessa ord i deras öron och kalla himlarna och jorden att vittna mot dem.

29. För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål.”Moses sång

30. Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling: