Femte Moseboken 32 B2000

1. Lyssna, himmel, när jag talar, må jorden höra mina ord!

2. Som strömmande regn är min lära, som daggen faller mina ord, som skurar över grönska, som duggregn över gräs.

3. Herrens ära vill jag förkunna. Prisa vår Guds storhet!

4. Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis.

5. Med tiden sveks han av sina barn, ett falskt och bakslugt släkte.

6. Är det så du lönar Herren, du vettlösa, dåraktiga folk? Är han inte din fader och skapare, han som gjorde dig, som formade dig?

7. Tänk på svunna tider, framfarna släktens år. Fråga din far, han kan berätta, de gamla, de vet att förklara.

8. När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal,

9. då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom.

10. Han fann honom i öknen, i den ödsliga, ylande ödemarken. Han gav honom värn och vård, skyddade honom som sin ögonsten.

11. Som en örn lockar ungarna ur redet och sedan svävar över dem, så bredde han ut sina vingar och bar honom på sin rygg.

12. Herren ensam visade vägen, ingen annan, främmande gud.

13. Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av åkerns gröda, mättade honom med honung från bergen, olja från flinthårda klippan,

14. grädde från korna, mjölk från fåren, fett från lammen, baggar och bockar från Bashan och det allra finaste vete. Druvans blod blev ditt vin. Jakob åt och blev mätt.

15. Men när Jeshurun blev fet slog han bakut — du blev fet, du blev tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, förkastade sin räddande klippa.

16. De retade hans svartsjuka med främmande gudar, de väckte hans vrede med vidrigheter.

17. De offrade åt demoner som inte är gudar, åt gudar som var okända för dem, nya gudar som nyss hade kommit, obekanta för era fäder.

18. Klippan, ditt ursprung, försummade du, du glömde den Gud som gav dig liv.

19. I vrede över vad han såg förkastade Herren sina söner och döttrar.

20. Han sade: »Jag skall dölja mitt ansikte, jag vill se hur det går för dem då, för detta svekfulla släkte, barn som ingen kan lita på.

21. De retade mig med gudar som inte är gudar, väckte min vrede med sina beläten. Jag skall reta dem med ett folk som inte är ett folk, väcka deras vrede med vettvillingar.

22. Min vrede har tänt en eld, en eld som tränger till dödsrikets djup. Den förtär jorden och dess gröda, bränner bergen ända till grunden.

23. Jag skall överhopa dem med olyckor, skjuta alla mina pilar mot dem.

24. De skall förtvina av hunger, förtäras av pest och pinande farsot. Jag släpper lös rovdjur med vassa tänder och krälande, giftiga ormar.

25. Ute skall svärdet härja, inomhus skräcken, bland ynglingar och flickor, spädbarn och grånade män.

26. Jag skulle vilja krossa dem och utplåna minnet av dem,

27. men jag fruktar fiendens hån, att motståndarna skulle ta miste och tro att det var deras egen styrka och inte Herren som gjorde det.«

28. Det är ett folk som inte lyder råd, ett folk som saknar insikt.

29. Om de vore förståndiga, skulle de begripa det som skett och inse vad som väntar dem.

30. Hur kan en man slå tusen på flykten eller två jaga bort tio tusen, om inte Herren hade sålt dem, deras klippa hade utlämnat dem?

31. Våra fienders klippa är inte som vår, om detta kan de själva döma.

32. Deras vinstock kommer från Sodom och har vuxit på Gomorras terrasser. Deras druvor är giftiga druvor, klasar med bitter smak.

33. Deras vin är ormgift, kobrors frätande etter.

34. »Allt har jag sparat hos mig, det är förseglat i mina förråd,

35. tills vedergällningens dag är inne, hämndens dag, då de vacklar. Deras olycksdag är nära, det som väntar dem kommer snart.«

36. Ja, Herren skaffar rätt åt sitt folk och förbarmar sig över sina tjänare, då han ser att de inte orkar mer, att det är ute med hög som låg.

37. Då frågar han: »Var är deras gudar, klippan som var deras tillflykt,

38. de som åt fettet vid deras slaktoffer och drack vinet vid deras dryckesoffer? Må de gripa in och hjälpa er, låt dem ge er skydd!

39. Vet att jag är Gud, jag och ingen annan. Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand.

40. Jag lyfter handen mot himlen och säger: Så sant jag lever i evighet

41. skall jag vässa mitt blixtrande svärd och gripa mitt koger. Jag skall hämnas på mina fiender och straffa alla som hatar mig.

42. Mina pilar skall berusas av blod, av blod från fallna och fångar, mitt svärd skall äta köttet av fiendens trotsiga ledare.«

43. Så jubla, du himmel, med hans folk, och hylla honom, alla gudar, ty han hämnar sina söners blod, han tar hämnd på sina fiender och straffar sina motståndare. Han renar landet åt sitt folk.

44. Tillsammans med Hosea, Nuns son, ställde sig Mose inför folket och framförde hela denna sång.Slutord från Mose till folket och från Herren till Mose

45. När Mose hade avslutat detta tal till hela Israel

46. sade han till folket: »Alla de varningsord som jag nu har gett er skall ni lägga på hjärtat, så att ni kan lära era barn att troget följa allt som står i denna lag.

47. Det är inga tomma ord, det gäller livet för er. Om ni följer dessa ord får ni leva länge i det land som ni tar i besittning när ni går över Jordan.«

48. Samma dag talade Herren till Mose:

49. »Gå upp i Avarimbergen här, till berget Nebo, som ligger i Moab mitt emot Jeriko, och se ut över Kanaans land, som jag skall göra till israeliternas egendom.

50. Där uppe på berget skall du dö och förenas med dina fäder, liksom din bror Aron dog på berget Hor och förenades med sina fäder,

51. detta därför att ni var trolösa mot mig vid Merivavattnet i Kadesh i Sinöknen och inte höll mig helig bland israeliterna.

52. Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna.«