Predikaren 12 SKB

1. Så kom ihåg din Skapare i din ungdom. Innan de svåra dagarna kommer [då du blir gammal och får krämpor och smärta], de år som du säger: ”Jag har ingen glädje.”

2. Innan solen, månens och stjärnornas sken slocknar, då regnet följs av nya moln. [Ljusen som slocknar kan poetiskt tala om dålig syn, eller bildligt för mörka tider och depression. Predikaren (hebr. Qohelet) verkar ha tappat tron på Gud. I stället för att kalla Gud sin Herre eller Mästare ser han honom som en opersonlig Skapare. Det är en distanserad syn på Gud och utifrån det perspektivet ges nu en poetisk bild på en åldrande människa, och då särskilt hur det är om man inte känner Gud. Ungdomens naturliga glädje och förväntan inför livet försvinner snabbt, men för den som älskar Gud finns glädje även i ålderdomen, se Jes 46:4.]

3. Den dagen då husets väktare [händerna] darrar. Då de starka männen böjer sig (är krökta) [fötter och benen skakar och sviktar]. Då malerskorna [tänderna] slutat mala – de är för få. Då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren [synen blir dålig och dimmig].

4. Då dörrarna mot gatan [munnen] har stängs till. Då ljudet från kvarnen dämpas. [Dörrarna kan syfta på munnen eller läpparna som stängs till; resultatet är att man tappar kontakten med samhället. Munnen liknas vid en kvarn, men tänderna är borta, och det låter inte längre när man tuggar.] Då man vaknar när fågeln börjar kvittra [är lättväckt och vaknar tidigt]. Då fågelsången dämpas [hörseln blir sämre].

5. Då man bävar för en backe (höjd), och faror på gatorna. [Då man är rädd för att gå ut.] Då mandelträdet lyser vitt [håret har vitnat]. Då en gräshoppa blir en stor börda. Då kaprisfrukten mist sin kraft [all sexuell kraft och lust är borta]. [Gräshoppan kan beskriva att en liten insekt blir till en stor tyngd eller också en bild på att en åldring är som en gräshoppa som släpar sig fram. Detta är enda versen i Bibeln kaprisfrukten nämns, den användes i antiken som en lustförhöjande drog.] Då människan är på väg till sitt eviga hem och gråtarna väntar på gatan. [Nu kommer avslutningen som börjar med ”innan” och syftar tillbaka på vers 1: Frukta alltså Herren och böj dig inför honom innan du dör. Här ges en poetisk bild av några vanliga dödsorsaker:]

6. Innan silvertråden slits av [nervsystemet slutar fungera], eller guldskålen brister [hjärnan slutar fungera], eller krukan krossas vid källan [hjärtats högra kammare brister], eller brunnshjulet går i bitar vid brunnen [hjärtats vänstra kammare brister].

7. Då stoftet [kroppen] återvänder till jorden som den en gång kom från, och anden [livsanden som Gud blåste in i människan, se 1 Mos 2:7] återvänder till Gud (Elohim) som gav den.Avslutande refräng

8. ”Fåfängans fåfängligheter [hebr. hevel havalim]”, säger Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet), ”allt är fåfängt.” [Pred 1:2]Avslutande epilog

9. Förutom att Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet) var vis, lärde han också ut kunskap till folket, ja han funderade (grubblade) och utforskade och satte samman många ordspråk.

10. Predikaren utforskade behagliga ord och det som skrivits ärligt, liksom ord med sanning.

11. De visas ord är som sporrar, och som nitar som är väl fastsatta är deras samlade ord, de är givna från en herde.

12. Och dessutom min son, låt varna dig, det finns inget slut på bokskrivandet, och mycket studerande tröttar ut köttet (kroppen).

13. Slutordet – när allt (helheten av allt) har avhörts [sammanfattningen när vi har tagit till oss hela budskapet blir då]: Frukta (vörda) Gud (Elohim) och håll hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot), för detta gäller alla människor. [Sista raden lyder ordagrant ”detta är alla/hela människan” och kan tolkas som att ”det gäller alla människor” (Rom 3:29), ”det är alla människors plikt” eller ”detta är allt som är viktigt för människan”. I nästa mening återkommer ”alla” (hebr. kol) två gånger till. Denna fyrfaldiga upprepning betonar att det enda som verkligen betyder något är att frukta Gud och lyda honom, se även Matt 6:33.]

14. För varje gärning (handling) ska Gud (Elohim) föra fram i domen, även det som är dolt (undangömt) – gott som ont. [Predikaren slutar där Ordspråksboken börjar – med en sund gudsfruktan, se Ords 1:7. Den som fruktar Gud kommer också att bry sig om hans budord. Den som fruktar Gud fruktar inget annat, men den som inte fruktar Gud fruktar allt annat. Den som fruktar Gud blir också fri från hämndbegär. Gud kommer att ge en rättvis dom och döma även det som skett i det fördolda, se 5 Mos 32:35; Rom 12:19.]