Predikaren 3 SKB
1. [Vers 1-8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2-8 består av fjorton par. De tolv första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3-4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5-6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat. Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att ”kasta bort” (hebr. shalach) stenar i vers 5 måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark. Här finns även en kiasm i ordval, vers 6 slutar med samma hebreiska ord för att ”kasta bort” och markerar att vers 5-6 hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i vers 6 den negativa – att kasta bort något.] ______ Till allt finns en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid), och en lämplig tid (period; säsong) till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna.
2. En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö, en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats,
3. en tid att döda (slakta) – och en tid att läka, en tid att bryta ner – och en tid att bygga upp,
4. en tid att gråta – och en tid att skratta, en tid att sörja – och en tid att dansa,
5. en tid att kasta bort (hebr. shalach) stenar [för att bereda åkermark] – och en tid att samla ihop stenar, en tid att omfamnas (ta i famn, kramas) – och en tid att avstå från omfamning (kramar),
6. en tid att söka (leta upp) – och en tid att förlora, en tid att behålla – och en tid att kasta bort (hebr. shalach),
7. en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop, en tid att vara tyst – och en tid att tala,
8. en tid att älska och en tid att hata, en tid för krig, och en tid för fred. ______
9. Vilken vinning har den som arbetar av det han arbetar med?
10. Jag har sett bestyren, som Gud (Elohim) har gett till människans söner att utöva.
11. Han har gjort allt vackert (lämpligt, passande) för sin (hans) tid [alla mänskliga bestyr (vers 10) och livets kontraster (vers 1-8) har sin fulländning i Gud], han har även gett evigheten (det dolda – hebr. ha olam) i deras hjärtan så att människan inte kan utforska (hitta, förstå) det arbete som Gud (Elohim) har gjort från första början (ordagrant från huvudet) ända till slutet. [Här är enda gången i GT olam står i bestämd form. Detta är den fjärde (och centrala) av sju förekomster i Predikaren. Ordet olam härstammar från alam som betyder dold. En betydelse är något som är dolt och inte kan ses. Ordet har också betydelsen av tidsåldrar som har varit (Pred 1:10) och framtiden och evigheten (Pred 1:4). Senare judisk tolkning översätter ordet med ”världen”. Människan är skapad i Guds avbild (1 Mos 1:27), och i varje människa finns en nedlagd Gudslängtan (Rom 1:19).]
12. Jag vet att det inte finns något bättre för dem än att glädja sig och att vara tillfredsställda så länge som de lever.
13. Men också att varje människa ska äta och dricka och finna glädje i sitt arbete, är en gåva från Gud (Elohim).
14. Jag vet att vad än Gud (Elohim) gör, varar det för evigt. Ingenting kan läggas därtill, inte heller kan något dras därifrån, för så har Gud (Elohim) gjort (ordnat) det för att man ska vörda (frukta, ha gudsfruktan) inför honom. [Predikarens dubbla ”jag vet” (vers 12 och 14) verkar fungera som en kontrast till ”jag har sett” (vers 10, 16, 22). Det han har sett kommer från observation och erfarenhet, medan ”vetandet” kommer från intuitiv kunskap.]
15. Vad som är har funnits sedan länge och det som ska komma finns redan, och Gud (Elohim) söker det som jagas.
16. Dessutom såg jag under solen, på rättens plats – att ondskan var där, och på rättfärdighetens plats – att ondskan var där.
17. Jag, jag [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] sa i mitt hjärta: ”Gud (Elohim) ska döma [både] de rättfärdiga och de onda, för det finns en tid (period) för varje önskan och för varje arbete.”
18. Jag, jag sa i mitt hjärta: ”Det är på grund av människans söner som Gud (Elohim) sållar dem, för att de ska se att de i sig själva är som vilddjur.”
19. För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Hebreiskan har helt andra uttryckssätt än vårt språk. Men det som ligger i denna mening är att allt som andas har en ande och så länge som vi andas lever vi, när vi slutar andas dör vi. I detta avseende finns det ingen skillnad på människor och djur. Annars skiljer Bibeln noga på djur och människor, för det är enbart människan som är skapad till Guds avbild. I detta är människan unik och har inget samröre med djuren.]
20. Alla går till en plats, alla är av stoft och alla återvänder till stoft. [Människan formades av stoft, se 1 Mos 2:7; 3:19.]
21. Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
22. Och jag har sett att det inte finns något bättre än att människan ska glädja sig i sitt arbete, för det är hennes del, för vem ska låta henne se vad som ska komma efter henne?