Andra Moseboken 1 SKB

1. Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:

2. Ruben (Reoven), Simon (Shimon), Levi och Juda (Jehoda);

3. Isaskar (Jisashchar), Zevolun (Sebulon) och Benjamin (Binjamin);

4. Dan och Naftali; Gad och Asher.

5. De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.

6. [Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta.

7. Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder ”två länder” och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar hebreiska matsor som betyder belägring och att vara inträngd. Här kan finnas en geografisk koppling till det smala ”inträngda” landet längs med floden Nilen. Civilisationen är ju centrerad kring just Nilen och landet är ”dubbelt” inträngd på var sin sida av den. Att Bibeln väljer att använda detta ord beskrivande ord för Egypten, gör att berättelsen blir mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som ”tränger in” och vill förslava en människa. Stegen för befrielse där t.ex. familjen spelar en viktig roll (den behöver samlas och återupprättas innan uttåget kan ske, se 2 Mos 12:3-4) kan även appliceras i vårt samhälle idag.]Historielöshet är farligt

8. Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40-41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]

9. Kungen sa till sitt folk: ”Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.

10. Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån.”Farao inför hårdare slavarbete [Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.]

11. Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.

12. Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.

13. Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst.

14. Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.Ännu mer drastiska åtgärder – döda alla pojkar som föds [Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.]

15. Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra [”den vackra”] och den andra Pua [”den glänsande”]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida ”viktiga” kungen inte namnges.]

16. Han sa: ”När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva.”

17. Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung talat till dem, utan lät pojkarna leva.

18. Då kallade kungen till sig dem igen och sa: ”Varför gör ni så att pojkarna får leva?”

19. Barnmorskorna svarade farao: ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem.”

20. Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort.

21. Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.

22. Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: ”Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva.” [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]