Andra Moseboken 15 B2000

1. Då sjöng Mose och israeliterna denna lovsång till Herren: Jag sjunger till Herrens ära: stor är hans höghet och makt. Häst och vagnskämpe vräkte han i havet.

2. Herren är min kraft och mitt värn, han blev min räddning. Han är min Gud, honom vill jag prisa, min faders Gud, honom vill jag lovsjunga.

3. Herren är en kämpe — Herren är hans namn.

4. Faraos vagnar, hela hans här, kastades i havet, hans tappraste män dränktes i Sävhavet.

5. Vattnen slog samman över dem, de sjönk i djupet som stenar.

6. Din högra hand, Herre, härlig i makt, din högra hand, Herre, krossade fienden.

7. I din makt och din härlighet gjorde du motståndarna till intet. Din lågande vrede bröt fram och förtärde dem alla som halm.

8. Du frustade, och vattnet tornade upp sig, vågorna stod som en mur, strömmarna stelnade mitt i havet.

9. Fienden sade: Jag skall förfölja dem, hinna i kapp dem, fördela bytet, stilla min lystnad, jag skall dra mitt svärd och beröva dem allt.

10. Du blåste på dem och havet höljde dem, de sjönk som bly i väldiga vatten.

11. Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, majestätisk och helig, värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under?

12. Du sträckte ut din hand, och jorden slukade dem.

13. Du ledde med trofast kärlek det folk som du friköpt, förde det med makt till din heliga boning.

14. Folken hörde det och darrade. Ångest grep filisteerna,

15. Edoms furstar fylldes av skräck, de starka i Moab greps av fruktan, modet svek dem som bodde i Kanaan.

16. Fasa och skräck föll över dem, inför din mäktiga arm stod de förstenade, medan ditt folk drog fram, Herre, det folk drog fram som du vunnit åt dig.

17. Du ledde dem fram och planterade dem på det berg som är din egendom, den plats du gjort till din boning, Herre, den helgedom, Herre, du själv har grundlagt.

18. Herren är konung nu och för evigt.

19. När faraos hästar gick ut i havet med hans vagnar och vagnskämpar lät Herren havets vatten strömma tillbaka över dem. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet.

20. Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.

21. Och Mirjam ledde sången: Sjung till Herrens ära: stor är hans höghet och makt. Häst och vagnskämpe vräkte han i havet.Ökenvandringen börjar

22. Mose lät Israel bryta upp från Sävhavet, och de drog ut i Shuröknen. När de hade vandrat tre dagar i öknen utan att finna vatten

23. kom de till Mara, men vattnet där kunde de inte dricka eftersom det var beskt. Det var därför platsen fick namnet Mara.

24. Folket knotade mot Mose och frågade honom: »Vad skall vi dricka?«

25. Mose ropade till Herren, och Herren visade honom ett stycke trä. Mose kastade det i vattnet, och sedan smakade vattnet gott. I Mara gav Herren lag och rätt åt folket, och där satte han det på prov.

26. Han sade: »Om du lyder Herren, din Gud, och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans befallningar och håller alla hans bud, då skall jag låta dig slippa alla de sjukdomar som jag sände över egypterna. Ty jag är Herren, den som botar dig.«

27. Så kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer. Och vid vattnet där slog de läger.