Andra Moseboken 24 SKB

1. Sedan sa han till Mose: ”Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,

2. och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem.”

3. Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och återgav (berättade) för folket alla Herrens ord och alla påbud (bindande juridiska beslut). Hela folket svarade med en röst och sa: ”Alla ord som Herren har talat vill vi göra.”

4. och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.

5. Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.

6. Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret.

7. Sedan tog han förbundsakten [hebr. sefer haberit – som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20-23] och läste upp den för folket, och de sa: ”Allt vad Herren (Jahve) har talat vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma).” [Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jmf med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael (”Hör, Israel”), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4-9; Mark 12:29.]

8. Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sa: ”Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]

9. Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],

10. och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).

11. Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]

12. Herren (Jahve) sa till Mose: ”Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och budorden (hebr. mitsvot), som jag har skrivit för att undervisa folket.” [De tio budorden (ordagrant ”orden” – hebr. davar) hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]

13. Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.

14. Han sa till de äldste: ”Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant ”har många ord” eller ”är en mästare av ord”] kan vända sig till dem.”

15. Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.

16. Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att ”vara kvar där” som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.

17. Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.

18. Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].