Andra Moseboken 33 SKB

1. Herren (Jahve) talade till Mose: ”Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sa: ’till din säd ska jag ge det’,

2. och jag ska sända en ängel (budbärare) framför er och jag ska driva ut kanaanéerna, amoréerna och hettiterna och perisséerna och hivéerna och jevusiterna,

3. till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen.”

4. Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken.

5. Och Herren (Jahve) sa till Mose: ”Säg till Israels söner: ’Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.’ ”

6. Och Israels söner tog av sig alla sina smycken från berget Horeb (hebr. chorev).Uppenbarelsetältet

7. Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det ”mötestältet” [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska ”mötestältet”). Ett annat ord mishkan (översatt ”tabernaklet”) hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]

8. Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]

9. Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden [2 Mos 13:21-22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.

10. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.

11. Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6-8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9-14; 24:13; 32:17.]Mose och Guds härlighet

12. Och Mose sa till Herren (Jahve): ”Se, du har sagt till mig: ’För upp detta folk’, och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: ’Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.’

13. Därför ber (vädjar) jag till dig: Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, visa mig nu dina vägar så att jag kan känna (vara intimt förtrogen med) dig till slutet (för evigt, hela vägen, fullt ut) och finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och betänk att detta folk (denna nation – hebr. goj) är ditt folk (hebr. am).”

14. Och han sa: ”Mitt ansikte (min närvaro) ska gå med dig och jag ska ge dig ro (tystnad, vila, betyder även att komma ner).” [Jesus citerar denna vers, se Matt 11:28.]

15. Och han sa till honom: ”Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.

16. För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?

17. Och Herren (Jahve) sa till Mose: ”Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.

18. Då sa Mose: ”Låt mig få se din härlighet (närvaro, mäktiga majestät).”

19. Han svarade: ”Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot.”

20. Han fortsatte: ”Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva.”

21. Sedan sa Herren: ”Här är en plats nära mig, ställ dig där på klippan.

22. När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar.

23. Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se efterdyningarna av min närvaro [ordagrant ”mina ryggar”, en metaforisk bild på efterglöden av hans närvaro], men mitt ansikte kan ingen se.”