Hesekiel 2 SKB

1. Han sa till mig: ”Du människobarn (hebr. ben-adam), ställ dig upp på dina fötter så ska jag tala med dig.” [Herren använder termen ben adam som betyder människobarn eller Adams son när han tilltalar Hesekiel. Frasen används 93 ggr.]

2. Under tiden han talade med mig, kom en ande (vind) i mig och reste mig upp på mina fötter, och jag hörde honom tala.

3. Han sa till mig: ”Du människobarn, jag sänder dig till Israels hus, till de hednafolk som gör uppror mot mig. Både de och deras fäder har gjort uppror mot mig fram till denna dag,

4. och sönerna har bronsfärgade ansikten och styva hjärtan. Jag sänder dig till dem och du ska säga till dem: ”Så säger Herren Herren (Adonaj Jahve).”

5. Och oavsett om de vill lyssna eller om de vill låta bli, för de är ett upproriskt hus, ska de veta att en profet har varit ibland dem.

6. Och du människoson ska inte vara rädd för dem och inte vara rädd för deras ord, fast utmanare och föraktare finns hos dig och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för deras ord och bli inte bestört över deras uppsyn, för de är ett upproriskt hus.

7. Och du ska tala mina ord till dem, oavsett om de vill lyssna eller om de vill låta bli, för de är mycket upproriska.

8. Men du, människobarn, hör nu på vad jag talar till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig.” [Lyssna nu och ta emot mitt budskap, och utför sedan det.]

9. Sedan tittade jag och såg en hand som sträcktes ut mot mig, och i den låg en bokrulle.

10. Han rullade ut den framför mig. På både fram och baksidan var det skrivet klagan (uttrycker sorg), suckar (uttryck för smärta) och jämmer. [Vanligtvis skrev man bara på insidan av rullen, men så stor var Israels synd och dom att det var skrivet på båda sidor av skriftrullen.]