Hesekiel 7 B2000

1. Herrens ord kom till mig:

2. Människa! Så säger Herren Gud till Israels land: Slutet har kommit, slutet har kommit för jordens fyra hörn.

3. Slutet är över dig nu, jag släpper lös min vrede mot dig. Jag skall döma dig för dina gärningar, låta dig plikta för det vidriga du gjort.

4. Jag skall inte visa dig förskoning, inte barmhärtighet. Jag skall låta dig plikta för dina gärningar, för allt det vidriga du gjort. Då skall ni inse att jag är Herren.

5. Så säger Herren Gud: Olycka skall följa på olycka.

6. Slutet har kommit, slutet har kommit. Slutet är över dig.

7. Undergången nalkas, den nalkas dig som bor i landet. Tiden är inne, dagen är nära — förvirring, inga glädjerop på bergen.

8. Snart skall jag tömma min vrede över dig, släcka min harm på dig. Jag skall döma dig för dina gärningar, låta dig plikta för det vidriga du gjort.

9. Jag skall inte visa förskoning, inte barmhärtighet. Jag skall låta dig plikta för dina gärningar, för allt det vidriga du gjort. Då skall ni inse att det är jag, Herren, som har slagit er.

10. Dagen randas, undergången är nära, den är redan på väg. Laglösheten frodas, övermodet skjuter skott,

11. våldet växer till laglös ondska. Inget skall bli kvar av dem, inget av deras larm, inget av deras prål, inget skall bli kvar av deras överdåd.

12. Tiden är inne, dagen närmar sig. Köparen skall inte glädjas, säljaren inte sörja. Vreden skall kväsa den larmande hopen.

13. Det säljaren sålt skall han aldrig återse, inte i hela sitt liv. Vreden skall kväsa den larmande hopen. För sina synders skull skall alla mista livet.

14. Hornsignalen har ljudit, allting är redo, men ingen drar ut i strid. Min vrede skall kväsa den larmande hopen.

15. Därute härjar svärdet, därinne pest och svält. De som är ute på fälten skall falla för svärdet, de som är inne i staden skall förtäras av svält och pest.

16. Några av dem skall komma undan och fly till bergen likt dalens duvor, men de skall alla dö, var och en för sina synders skull.

17. Alla händer förlamas, det rinner längs alla ben.

18. De sveper sig i säckväv, fasa höljer dem, alla med ansiktet blekt av skam, alla med rakat huvud.

19. Sitt silver kastar de på gatan, deras guld blir avskräde. Deras silver och guld kan inte rädda dem på Herrens vredes dag. Det kan inte stilla deras hunger, inte fylla deras magar. Guld och silver bringade dem på fall.

20. Dess härliga prakt togs i högmodets tjänst, de gjorde av det sina avskyvärda beläten, sina vidriga avgudar. Därför gör jag det till avskräde.

21. Jag skall ge det som rov åt främlingar, som byte åt jordens gudlösa, och de kommer att vanhelga det.

22. Jag skall vända bort ansiktet, och de kommer att vanhelga min klenod. Våldsmän skall tränga in, vanhelga den,

23. slakta och meja ner, ty blodsdomar fälls i landet, och staden är fylld av våld.

24. Jag skall föra dit de grymmaste folken, och de skall ta deras hem. Jag skall krossa de starkas övermod, deras helgedomar skall skändas.

25. När skräcken kommer skall de söka räddning, men ingen räddning finns.

26. Olycka skall följa på olycka, olycksbud på olycksbud. De skall tigga profeten om syner, prästen har ingen vägledning att ge och de äldste inga råd.

27. Kungen skall bära sorgdräkt, fursten klä sig i fasa, folkets händer skall skälva. Så som de handlat skall jag handla med dem, så som de dömt skall jag döma dem. Då skall de inse att jag är Herren.