Första Moseboken 1 SKB

1. I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].

2. Jorden (materien) var ännu öde (ofruktbar) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder ”vattengöraren” och tyska wasserstoff betyder ”vattenämnet”, osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen ”vattengöraren”. Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben ”darrar”. Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1-2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.] [Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas ”et” på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är ”himlarna”, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, ”alfa och omega”, den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!]Sex skapelsedagarDag ett – ljuset

3. Och Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljus”, och det blev ljus.

4. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.

5. Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen ”det blev kväll och det blev morgon” återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet ”ett” (hebr. echad), inte ordningstalet ”första” (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1-3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket ”kväll och morgon” används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]Andra dagen – atmosfären

6. Gud (Elohim) sa: ”Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten.”

7. Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asah) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.

8. Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel. Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet ”utsträckning” är hebr. raqia, se vers 6-8 och 14-17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion. Ordet används för att beskriva en tunn uthamrad plåt (4 Mos 16:39) eller en duk som spänns ut (Jes 42:5). Ordet beskriver det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Denna utsträckning, utvidgning och expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då ”vattnet där ovan”. En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen ”eld-vattnen”, vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) ”himlar”. Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9-10.]Tredje dagen – marken

9. Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)”, och det skedde så.

10. Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

11. Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asah) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)”, och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen ”dela upp, portionera ut”, ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]

12. Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

13. Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger ”det var gott” två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på ”tredje dagen”, se Joh 2:1.]Fjärde dagen – himlakropparna [Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen ”fylls med” solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A B C). Dag 4-6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).]

14. Gud (Elohim) sa: ”Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) som skiljer (separerar) mellan dag och natt, låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

15. och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden”, och det skedde så.

16. Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asah) de två stora ljusbärarna, den större [solen] för att råda över dagen, och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1-2:3). Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. Hebr. asa är vanligt i GT och användas om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]

17. Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,

18. för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [Vers 14-18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sa och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

19. Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii). [Jorden snurrar i en bana kring solen. • Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. • En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. • Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt. Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka: • Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? • Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad eller år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan. • Det hebreiska ordet för år (shana) består av tre bokstäver (Shin, Nun och He) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Den hebreiska kalendern har däremot ofta 355 dagar – vilket exakt är det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år. Kalendern har tolv månader (29 eller 30 dagar), men kompenserar för de drygt tio dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Se även 2 Mos 12:2.]Femte dagen – fiskar och fåglar

20. Gud (Elohim) sa: ”Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären].”

21. Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant ”de stora långsträckta havsdjuren”) och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

22. Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan).”

23. Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).Den sjätte dagen – landdjur och människan

24. Gud (Elohim) sa: ”Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]: boskapsdjur, krypande djur (insekter, kräldjur, osv) och vilda djur enligt sitt slag.” Och det skedde så.

25. Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asah) markens djur efter sitt slag och boskapsdjuren efter sitt slag och allt som kryper på marken efter sitt slag. Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

26. Gud (Elohim) sa: ”Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över fiskarna i havet och fåglarna i himlen och över boskapsdjuren. Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden.” [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural ”låt oss” är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns ”råda” vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]

27. Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan i (till) sin avbild, till Guds (Elohims) avbild skapade han henne. Man och kvinna skapade han dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av ”man och kvinna” och ”dem”, konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]

28. Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över fiskarna i havet och fåglarna i himlen. Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden.”

29. Gud (Elohim) sa: ”Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er varje fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.

30. Ja, även för alla jordens (markens) djur och alla himlens fåglar och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv – varje grön ört (växt) till föda (mat).” Och det skedde så.

31. Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det ”dag den sjätte” och ”dag den sjunde” (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]