Support Us

1. Nu sa Herren (Jahve) till Abram: ”Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha) från ditt land [Haran i Mesopotamien] och från din släkt (hemort) och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31-32] till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8-10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att ”gå till sig själv”, dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även ”platsen för din födelse” och ”ursprung”. Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen ”från”, vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]

2. Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj] och jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort (dig ärbar) och du ska bli en välsignelse.

3. Och jag ska inympa (välsigna – hebr. va-avarecha) dem som välsignar dig (hebr. mevarcheicha), och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: ”tar lätt på dig” – hebr. mekilel) ska jag förbanna (helt förgöra – hebr. arar), och inympade (blandade med, välsignade – hebr. ve-nivrechu) – ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram].” [Vers 2-3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Centralt i vers 3a finns en kiasm med kontraster. I hebreiskan förstärks det av att orden för jag ska välsigna/förbanna båda börjar på bokstaven Alef och centralt står det två ord som båda börjar på Mem. Det är också sju välsignelser: Jag ska göra dig till ett stort folkslag   Jag ska välsigna dig     Jag ska göra ditt namn stort       Du ska bli till en välsignelse     Jag ska välsigna dem som välsignar dig   Jag ska förbanna de som förbannar dig I dig ska jordens alla folk bli välsignade (inympade)]

4. Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].

5. Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt ”själarna”) som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.

6. Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint [ordagrant: ”lärarens ek”]. På den tiden bodde kanaanéernai landet. [Shechem betyder skuldra/axel och beskriver platsen väl rent geografiskt då bergen Gerizim och Eval ligger på var sin sida som två skuldror. Detta är första gången Shechem nämns i Bibeln. Nästa omnämnande är 200 år senare, när Abrahams barnbarn Jakob kommer hit. Den arkeologiska platsen Tel Balata hittades 1903 och har bekräftats vara Shechem. Intressant är att fynden visar att platsen har varit bebodd sedan tidig bronsålder (3500 f.Kr.), men murarna är från 1900 f.Kr. När Abraham kommer (strax före 2000 f.Kr.) hit används frasen platsen (hebr. maqom) Shechem, medan i 1 Mos 33:18 är det staden (hebr. ir) Shechem. Hebreiska ordet ir beskriver en befäst stad. Något som också bekräftas av dess port omnämns, se 1 Mos 34:20. Centralt i staden har fynd gjorts av ett heligt tempel med ett stort stenbelagt torg, det kan vara där den speciella eken (Mores terebint) som refereras till stod. Bara 500 meter söder om staden finns Jakobs brunn, se Joh 4:4.]

7. Herren (Jahve) visade sig för Abram och sa: ”Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land.” Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.

8. Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.

9. Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).Abram går till Egypten

10. Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.

11. Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: ”Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.

12. Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; ’Det är hans hustru,’ och de kommer att döda mig men låta dig leva.

13. Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig.” [1 Mos 20:1-18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]

14. Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.

15. Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.]

16. Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.

17. Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.

18. Farao kallade till sig Abram och sa: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?

19. Varför sa du: ’hon är min syster’, så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!”

20. Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17-18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Saraj.]