Första Moseboken 2 SKB

1. Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].

2. Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah), och han vilade (”hade sabbat”; ordagrant: ”upphörde med sitt arbete” – hebr. shavat) på den sjunde dagen.

3. Gud (Elohim) välsignade (talade gott om) den sjunde dagen och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med ”Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen”. Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns ”Den sjunde dagen” tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]Skapelsens fortsatta historia (2:4-4:26) [Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså ”himlarnas och jordens” fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen ”himlar och jord” och ”jord och himlar” är speglad för att rama in.]

4. Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde (insatte, färdigställde – hebr. asah) jorden och himlarna,

5. men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken [det verkar finnas viss växtlighet], och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).

6. Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13. Det finns många likheter i introduktionen av Skapelsberättelsen (1 Mos 1:1-2) och inledningen till Edeberättelsen (vers 4-6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid ”i begynnelsen” (1 Mos 1:1) och ”vid skapandet av dem” (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer ”men jorden var öde och tom” (1 Mos 1:2a) och ”men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat” (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning ”Guds ande hovrade över vattnen” (1 Mos 1:2b) och ”ett flöde steg upp från jorden och vattnade den” (vers 6).]Människorna skapas

7. Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt ”levande varelse”, beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter. Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]

8. Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [öster om Jordanfloden – i Mesopotamien], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).

9. Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande). [Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud. Livets träd däremot nämns här och 1 Mos 3:22, 24. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (Ords 3:18; 11:30; 13:12; 15:4) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (Upp 2:7; 22:2, 14, 19). Mitt i behöver inte betyda exakt ”mitten” rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att Guds liv är det ”centrala” i skapelsen.]

10. En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.

11. Den första heter Pishon [betyder: tillväxt], det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld,

12. och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är det första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tov). Detta är det första som kallas ”gott” sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]

13. Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram], det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].

14. Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är ”Tigris”], det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor). Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].

15. Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.

16. Herren Gud gav denna befallning [det första föreskriften] till mannen, och sa: ”Av alla träd ska du ätandes äta (fritt få äta),

17. men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande), för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö).” [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att ”leva livet levande”. I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det ”att äta du ska äta” och ”dö ska du dö”. Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]Kvinnan skapas [Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något ”inte bra”, och det är Adams brist på en kompanjon.]

18. Herren Gud (Jahve Elohim) sa: ”Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom.” [Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) är ordagrant översatt ”hjälpare enligt motsatt honom”. Betydelsen av neged med prefixet k och suffixet o är någon som står framför och mitt emot honom, någon som är lik honom och jämställd med honom. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det beskriver dock ingen hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]

19. Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar [insekterna och alla djur som kan flyga] i himlen, och förde dem till Adam [egennamnet används här och i 1 Mos 3:17] för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.

20. Adam gav namn åt alla boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen hjälpare anpassad för honom.

21. Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.

22. Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och bana här.] [För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna!]

23. Då sa mannen (hebr. ha-Adam): ”Denna (hon) – äntligen (till sist)! Ben av mina ben, kött (kropp) från mitt kött (min kropp). Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish], för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen.” [Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]

24. Därför ska en man lämna sin far och mor [”lösa upp” sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4-5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop. I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]

25. De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet ”listig” (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]