Första Moseboken 3 SKB

1. Ormen var listigare (ordagrant ”naknare”, se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sa till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?”

2. Kvinnan sa till ormen: ”Vi får äta frukterna från träden i trädgården,

3. men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni.” [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16-17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant ”döende ska du dö” vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]

4. Då sa ormen till kvinnan: ”Inte ska ni dö,

5. för Gud vet (hebr. jada) att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår (hebr. jada) skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande).”Synden

6. När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]

7. Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna, och de band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet]. [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]

8. De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.

9. Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: ”Var är du?” [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]

10. Han svarade: ”Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig.”

11. Då sa han: ”Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?” [1 Mos 2:16-17]

12. Mannen svarade: ”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt.”

13. Då sa Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt.” [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: ”Människa, var är du?” och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: ”Livet bedrog mig”.]Ormens dom

14. Herren Gud (Jahve Elohim) sa till ormen: ”Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.

15. Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]” [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]Kvinnans dom

16. Han sa till kvinnan: ”Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig.” [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder ”att sträcka sig efter något”, och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]Adams dom

17. Och till Adam sa han: ”Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.

18. Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).

19. Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå.”Adam och Eva förvisas från lustgården

20. Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.

21. Och Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans hustru (hebr. ishah) och klädde dem. [1 Mos 3:7] [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet ”kläder” beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella ”fotsida dräkt” som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]

22. Herren Gud (Jahve Elohim) sa: ”Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ...” [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]

23. Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.

24. När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd. [Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här ”stänger” Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig ”vägen och sanningen och livet” (Joh 14:6). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också ”vägen”, se Apg 9:2.]