Första Moseboken 45 SFB15

1. Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån allihop!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder.

2. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos husfolk hörde det också.

3. Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever far än?” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom.

4. Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” När de kom fram sade han: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten.

5. Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er.

6. I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda.

7. Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många.

8. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land.

9. Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte!

10. Du ska få bo i landet Goshen och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt som tillhör dig.

11. Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska lida nöd.

12. Ni ser ju med egna ögon, min bror Benjamin ser det också med egna ögon, att det är jag som talar till er med egen mun.

13. Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner.”

14. Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals.

15. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

16. När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare.

17. Och farao sade till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: Lasta era djur och res hem till Kanaans land.

18. Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så ska jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni ska få äta av landets överflöd.

19. Du ska säga till dem att göra så här: Ta med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit.

20. Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land ska vara ert.”

21. Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost.

22. Och han gav dem var sin högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter.

23. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsneston lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan.

24. Sedan lät han sina bröder resa, och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!”

25. De drog upp från Egypten och kom till sin far Jakob i Kanaans land.

26. De berättade för honom: ”Josef lever än, och han är härskare över hela Egyptens land!” Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem.

27. Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras far Jakob nytt liv.

28. Och Israel sade: ”Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.”