Första Moseboken 8 SKB

1. Då kom Gud (Elohim) ihåg [tänkte han på; fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.

2. Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.150 dagar – vattnet drar sig undan

3. Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.Bergen syns

4. På 17:e dagen i 7:e månaden [Tishri, sept/okt] blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen. [Datumet är vädligt exakt återgivet. Den 7:e månaden är den viktigaste månaden med alla de tre hösthögtiderna. Den 17:e dagen är mitt i Lövhyddohögtiden som firas 15-22 Tishri. Platsen är mer vagt beskriven, berg står i plural, men syftar på bergskamen i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien.]

5. Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden [Tevet]. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga. [Den tionde månaden är Tevet (dec/jan). Det har nu gått tre månader (73 dagar om det är 30 dagar i varje månad) från det att arken strandade på Araratbergen och fler berg blir synliga.]40 dagar

6. Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,

7. och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.

8. Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.

9. Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.7 dagars väntan

10. Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.

11. Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.7 dagars väntan

12. Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.

13. Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!

14. I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.Befallningen att gå ut ur arken

15. Då talade Gud till Noa och sa:

16. ”[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.

17. Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig.”

18. Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].

19. Alla levande varelser [fyrfotadjur], alla kräldjur och alla fåglar, allt som myllrar på jorden – efter sin familj (släkt, art) – gick de ut ur arken.

20. Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.

21. När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv: ”Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

22. Så länge jorden finns kvar ska: sådd och skörd (hebr. qatsir), köld och hetta, sommar (skördetid – hebr. qajits) och vinter, dag och natt aldrig upphöra (ordagrant: ”inte ha sabbat” – hebr. lo shavat).” [Vers 22 avslutas med fyra par. Talet fyra är jordens tal (fyra väderstreck, osv). Centralt står hetta och sommar som hör ihop, vilket ramas in av köld och vinter.]