Hebreerbrevet 10 SKB

1. Lagen [undervisningen i Moseböckerna] ger en skuggbild [en föraning, de grova konturerna] av det goda som kommer [i Jesus som en överstepräst, se Heb 9:11], men inte av tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan aldrig lagen genom de offer, som man år efter år bär fram på samma vis [på försoningsdagen – Jom kippur, 3 Mos 16:12-16], fullkomna dem som träder fram [till altaret].

2. I så fall skulle man väl slutat offra [dessa årliga offer], eftersom de som tjänstgör då redan hade varit renade en gång för alla och inte längre haft några synder på sitt samvete?

3. Men nu ligger i offren en årlig påminnelse om synderna,

4. för tjurars och bockars blod kan omöjligt (har ingen kraft att) utplåna synder.

5. Därför säger den Smorde (Messias, Kristus) när han träder in i världen [blev en människa]: Offer [med djur] och gåvor [mat- och dryckesoffer] ville du inte ha, men du har berett mig en kropp [för att offras].

6. Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.

7. Då sa jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen står det skrivet om mig. [Ps 40:7-9]

8. Först säger han: ”Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer ville du inte ha, de gladde dig inte.” Det trots att de frambärs enligt lagen.

9. Sedan säger han: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja.” Han upphäver det första för att upprätta det andra.

10. Och i kraft av den viljan är vi helgade (avskilda till tjänst för Gud), genom att Jesu den Smordes (Kristi) kropp har offrats en gång för alla. [I vers 1 beskrevs det årliga offret ”år efter år”, här det dagliga offret, se Heb 7:27.]

11. Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna.

12. Men när denne [präst, Jesus] framburit ett enda offer för synderna för all framtid, ”satte han sig ner vid Guds högra sida” [Ps 110:1],

13. där han nu väntar på att ”hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter” [Ps 110:1].

14. För genom ett offer har han fulländat (gjort sitt verk av mognad i) dem som är helgade (avskilda för helig tjänst).

15. Den helige Ande vittnar om detta för oss, för han har sagt:

16. Detta är det förbund som jag ska sluta med dem efter dessa dagar. Jag ska lägga mina lagar [min undervisning] i deras hjärtan, och jag ska skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras sinnen (förstånd, tankar). [Jer 31:33. Samma citat som i Heb 8:10, dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det nya förbundet är inte skrivet på stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se 2 Kor 3:1-3.]

17. Sedan säger han [i nästa vers]: Deras synder (vandring bort från Gud) och deras laglöshet (överträdelser mot budorden) ska jag inte längre komma ihåg. [I det första förbundet var den ihågkommen varje år, se vers 3.] [Jer 31:34]

18. Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.Uppmuntran och varning – håll fast vid tron

19. Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se 1 Joh 5:14] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades],

20. detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen ”nyslaktad” i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.]

21. När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus:

22. Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se vers 1] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse) – våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten.

23. Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan (2 Kor 3:12) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja] – för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).

24. Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra, så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar

25. och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna), precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa), utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra], och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen]. [I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – ”dessa tre” som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: ”låt oss i tro gå fram inför tronen”, ”låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse” och ”låt oss tänka på varandra med kärlek”. På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]

26. För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar,

27. utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot].

28. Den som förkastar Mose lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6].

29. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat) nådens Ande?

30. Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk.

31. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer. [I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]

32. Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden.

33. Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak.

34. Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. [Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.]

35. Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning.

36. Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat.

37. [Det är som profeterna har sagt:] ”För ännu en kort liten (gr. mikros) tid, så kommer han som ska komma [Messias], och han ska inte dröja.

38. Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit), och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse], har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre].” [Fritt citerat från Hab 2:3-4 och Jes 26:20.]

39. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.