Hebreerbrevet 4 SKB

1. [Sista delen i Ps 95, som citerades i Heb 3:11 handlar om Guds vila.] När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det.

2. För det glada budskapet har blivit predikat för oss också, på samma sätt som för dem [israeliterna i öknen]. Men för dem blev budskapet de hörde till ingen nytta, eftersom de inte kombinerade (förenade, blandade) det med tro.

3. Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger: Så svor jag i min vrede: De ska aldrig komma in i min vila. [Ps 95:11] Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades],

4. för på ett ställe säger han om den sjunde dagen: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk. [1 Mos 2:2]

5. [Tillbaka till den text som jag citerade tidigare från Psaltaren.] Här säger han: ”De ska aldrig komma in i min vila.” [Ps 95:11]

6. Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad [som är det synliga resultatet av otro].

7. På nytt bestämmer han en speciell dag, [ett nytt] ”i dag” [då det är möjligt att få gå in i vilan, se Heb 13:7] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua, och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan. [Ps 95:7-8]

8. [Denna vila syftade inte på hur israeliterna kom in i landet Kanaan.] För om Josua hade fört dem in i vilan (då man vilar från arbete), skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag.

9. Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. [Detta är enda gången ordet sabbatsvila, gr. sabbatismos, används. Det beskriver en fulländad vila, se Upp 14:13.]

10. Den som går in i hans [Guds] vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina.

11. Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.

12. För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar (skiljer, särar) [orsakar en separation av] själ och ande, både leder och märg [i plural: ”märgmassor”], och urskiljer (kritiskt granskar; urskiljande kan döma mellan) hjärtats tankar (känslosamma överväganden; reflektioner) och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds]. [Grekiskans ordagranna innebörd av ett tveeggat svärd är ”ett svärd med två mynningar/munnar/kanter” (”mynning” som i ordet ”flodmynning” från grekiskans distomos; dis som betyder dubbel och stoma som betyder mun/mynning – används bl. a om kanten på något). Ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan. Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. I centrum står det som har att göra med kroppens skelett – det är osynligt för ögat, men påverkar ändå hela kroppen. Ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen i det inre ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se 3 Mos 17:11, så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]

13. Inför Gud är ingenting skapat dolt, allt är naket och exponerat (öppet) för hans ögon. Inför honom måste vi alla stå till svars (öppet redovisa räkenskap för våra liv). [Ordet ”exponerat” används endast här i Nya testamentet och betyder ordagrant ”nacken böjd bakåt, öppen och exponerad”. Det beskriver en brottare som tar ett avgörande grepp på sin opponent och böjer bak hans huvud och segervisst visar upp hans ansikte inför åskådarna. Det kan också beskriva hur nacken på ett djur som ska offras böjs bak och exponeras för kniven. Prästen som ska offra öppnar upp djuret och ser in i alla delar. Särskilt sista betydelsen passar in i sammanhanget med det tveeggade svärdet.]Jesus är mäktigare än Aron [Mose ledde inte in israeliterna i det utlovade landet, då han själv blev förbjuden att gå in. Josua ledde dem in i landet, men inte in i en andlig vila, se Heb 4:8. Hur är det då med den första översteprästen Aron, kan hans tjänst med alla offer och ceremonier leda in i vilan?]

14. När vi nu har en stor (överlägsen) överstepräst som [redan] har [uppstått och] passerat genom himlarna – Jesus, Guds Son – borde vi [ju] hålla fast vid (vara trogna) bekännelsen [tänka, agera och säga samma sak som Gud].

15. För vi har inte en överstepräst som saknar förmåga att ha medlidande (känna, sympatisera) med våra svagheter (bräckligheter) [både själsliga och kroppsliga – mottaglighet för frestelser och följdverkningar av sjukdom], utan en som har blivit frestad på alla områden på samma sätt [som vi, men] utan synd.

16. Låt oss därför (vi borde ju) med frimodighet [utan fruktan – öppet och rättframt i tillförsikt] närma oss nådens tron, för att få (så att vi får ta emot) barmhärtighet och finna nåd (favör) till hjälp i [precis] rätt tid. [Nåden är den kraft som hjälper oss just i den stund då vi behöver den som mest.]