Hosea 11 SKB

1. När Israel var en ung man älskade jag honom som en son, och ut ur Egypten (belägring, inträngd – hebr. mitsrajim) kallade jag min son.

2. Men ju mer jag kallar på dem, desto längre bort går de från mig. De offrar till baalsgudarna och tänder offereldar till avgudar. [Baal var en kanaanitisk avgud, i de religiösa riterna ingick mänskooffer och sexuella riter.]

3. Ändå var det jag som vägledde Efraim [det norra riket – som en far lär sin son att börja gå], och jag som tog dem i mina armar, men de ville inte erkänna att jag hade helat dem.

4. Jag ledde dem med mänskliga band, med kärlekens rep [till skillnad från djur som tvingas till lydnad med betsel och rep]. Jag lyfte undan oket från deras halsar, och böjde mig ner och gav dem mat.

5. Han ska inte återvända till Egyptens land utan Assyrien ska vara hans kung eftersom de vägrade att vända om.

6. Och svärdet ska falla över deras städer och ska fördärva hans bommar och sluka dem på grund av deras egna budord.

7. Och mitt folk dröjer med att vända tillbaka till mig, trots att de kallar sig uppresta, tillsammans har ingen lyft upp sig.

8. Hur ska jag kunna överge (släppa) dig Efraim? Hur ska jag kunna lämna dig Israel? Hur kan jag göra dig som Admah? Hur kan jag göra dig som Tsevojim? [Admah, Tsevojim och Bela var städer som nämns tillsammans med Sodom och Gomorra, se 1 Mos 14:2] Mitt hjärta vänder sig i mig, tillsammans upptänds mitt förbarmande.

9. Jag ska inte verkställa min häftiga vrede, jag ska inte återvända för att ödelägga Efraim, för jag är Gud (El) och inte en man, den Helige i din mitt, och jag ska inte komma i raseri.

10. De ska vandra efter Herren (Jahve) som ska ryta som ett lejon, för han ska ryta och sönerna ska komma bävande från väster (havet).

11. De ska komma bävande som en fågel från Egypten och som en duva från Assyriens land och jag ska låta dem bo i deras hus förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).Israel – en svekfull son

12. Efraim omsluter mig med förnekelse (hyckleri – hebr. kachash) och Israels hus med svek (hebr. mirmah) och Juda är ständigt trolös mot (vill bryta sig loss; irra bort från; vara hemlös från – hebr. rod) Gud (El) ja, mot den Helige, den trofaste (han som står fast – hebr. aman).