Jesaja 17 SKB
1. Budskap om (profetord, börda över) Damaskus. Se, Damaskus ska upphöra (är inte längre; ordagrant ”är bortvänd från”) att vara en stad och ska bli en ruinhög.
2. Övergivna är Aroers [betyder ”ruinernas”] städer, de ska vara för hjordarna, som ska ligga ner och ingen ska oroa dem. [Staden Aroer ligger i landet Moab vid Arnons floddal i nuvarande Jordanien öster om Döda havet, se 4 Mos 32:34. Eftersom det står städer i plural, och frasen ordagrant är (hebr. azavot air aroer) ”övergivna städerna ruiner”, kan hela uttrycket vara poetiskt för att hela Damaskus med omnejd är ruiner och övergivet. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: ”övergiven för evigt”.]
3. Fästningarna ska försvinna från Efraim och kungadömet från Damaskus, och kvarlevan av Aram ska bli som Israels söners härlighet, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
4. Och det ska ske den dagen att Jakobs härlighet ska bli tunn (gå upp i rök, försvinna som en dimma) och hans kötts fetma ska tyna bort (han ska bli mager).
5. Och det ska bli som när skördemannen samlar den stående säden och repar axen med sin arm, ja de ska vara som när man plockar upp axen i Refaims dal [bördig dal sydväst om Jerusalem på väg mot Betlehem].
6. Men där ska bli kvar att plocka, som när man slår ner från ett olivträd, två eller tre oliver i toppen på den översta grenen, fyra eller fem grenar på det fruktsamma trädet, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim).
7. På den dagen ska en människa betrakta sin Skapare [istället för sina fästningar, se Jes 17:3; Mika 7:7], och hans ögon ska se på Israels Helige.
8. Och han ska inte betrakta altarna [i Dan och Betel, se 1 Kung 12:28-33], hans (egna) händers arbete, inte heller ska han se till vilka fingrar som har gjort det, varken aseran [påle för avgudadyrkan] eller solstoden.
9. På den dagen ska hans starka städer vara som kalhyggen och fällda trädkronor [de städer som amoréerna och hivéerna övergav] framför Israels söner [när de intog landet under Josuas tid]. Allt ska vara (bli) ödelagt. [Hebreiskan är inte helt lätt här, horesh veamir, har att göra med skog och bergstoppar eller skogen på dem, den grekiska översättningen skriver ”amoréerna och hivéerna”.]
10. För du har glömt bort din frälsnings Gud (Elohim) och du har inte varit uppmärksam på dina starka fästens klippa, därför planterade du behagliga växter och satte främmande (exotiska) skott ibland dem.
11. Den dag du planterade lät du det spira (alternativ översättning: inhägnade du det) och på morgonen gjorde du fröna blommande, (men skörden blev) en hög av grenar på sorgens dag och oläklig smärta.
12. Ve! Många folks uppror som ryter som det rytande havet, och rusningen av länder som rusar som de mäktiga vattnen rusar.
13. Länderna ska rusa som många vatten rusar, men han ska tillrättavisa dem och de ska fly långt bort och ska bli jagade som bergens agnar i vinden, och som något som rullar fram (virvlar runt) i stormen. [Bilden som målas upp här är när man tröskar sin säd med hjälp av uppvindarna på en hög kulle, där vinden för bort de lätta agnarna medan de tunga kornen faller ner på marken igen. Hebr. galgal är något som virvlar fram, som torra löv, tistlar, osv.]
14. Vid aftontiden råder skräck (terror) men före morgonen finns den inte. Detta är deras del som fördärvade oss och deras lott som bestal oss.