Jesaja 51 SKB

1. Lyssna på mig, ni som strävar efter (jagar, verkligen vill ha) rättfärdighet, ni som söker (studerar för att få mer kunskap om) Herren (Jahve). Se på klippan, [som] ni är huggna ur, på dagbrottet (graven; ”brunnen” – hebr. bor) som ni grävts ut (plockats ut) från.

2. Se på Abraham, er far, och Sarah som födde er. När jag kallade honom var han en enda (barnlös), men jag välsignade honom och förökade honom.

3. Ja, Herren ska trösta Sion [tempelberget i Jerusalem], han ska trösta alla hennes ruiner. Han ska göra hennes öken lik Eden, hennes ödemark som Herrens (Jahves) trädgård. Fröjd och glädje ska höras där inne, tacksägelse och melodistämma (sång ackompanjerad med instrument).

4. Var uppmärksam på mig, mitt folk, lyssna till mig, mitt folkslag [Israel]. för undervisning (hebr. Torah) ska utgå från mig, jag ska låta min rätt vila som ett ljus för folken [alla jordens folk].

5. Min rättfärdighet är nära, min frälsning är på väg, mina armar ska döma folken. Kustländerna väntar ivrigt (med förväntan) på mig, och sätter sitt hopp till min arm.

6. Lyft upp era ögon till himlarna! Se på jorden därunder! [Både universum och jorden som verkar så stabil ska en dag förgås.] För himlarna ska skingras som rök (upplösas, tunnas ut och försvinna), och jorden nötas ut (trasas sönder) som en klädnad, och dess invånare ska dö som myggor. Men min frälsning ska förbli för evigt, min rättfärdighet ska inte brytas ner (upphävas).

7. Lyssna till mig, ni som känner till (är intimt förtrogna med) rättfärdighet, folket i vars hjärta min undervisning (hebr. Torah) finns. Frukta inte människors hån, bli inte heller nedslagna av deras smädande.

8. För mal ska äta dem som en klädnad och en larv ska äta dem som ylle, men min rättfärdighet ska vara för evigt och min frälsning för alla generationer. [Ordagrant: till generationernas generation; dvs. till den sista av alla generationer.]

9. [Frasen ”Vakna upp” här i vers 9 återkommer i vers 17 och i Jes 52:1. Det betonar och ramar in.] Vakna upp! Vakna upp! Ikläd dig din styrka Herrens (Jahves) arm! Vakna upp som i gamla dagar [hebr. kedem; öster – väderstrecket där Gud möter människan och vi ser både bakåt och framåt], forna tiders generationer. Är du inte den som högg Rahav [poetiskt namn för Egypten] i bitar, som genomborrade draken (sjömonstret – hebr. tanin)? [Hebr. rahav betyder ”stolthet”, se Jes 30:7.]

10. Är du inte den som torkade upp havet, de stora djupens vatten, som gjorde en väg i havets djup för de återlösta att passera över? [2 Mos 14:21-22]

11. Herrens förlossade ska återvända och komma sjungande (med jubelsång) till Sion [tempelberget i Jerusalem]. Evig glädje ska vara på deras huvuden. De ska få glädje och fröjd och sorger och suckande ska fly bort.

12. Jag, ja jag är han som tröstar er. Vem är du, som är rädd för människor som ska dö, och för människobarn som ska bli som gräs?

13. Och har glömt Herren (Jahve) din skapare, som har sträckt (rullat) ut himlarna [som en bokrulle öppnas och sedan rullas ihop vid tidens slut, se 2 Pet 3:10, här anar vi också krökta rum och fler dimensioner än rum och tid, se även 1 Mos 1:1; 2 Sam 22:10] och lagt jordens grundvalar, och fruktar oavbrutet alla dagar på grund av förtryckarens raseri när han gör sig redo att fördärva. Var är förtryckarens raseri?

14. Han som har blivit nedböjd ska med hast bli fri, och han ska inte dö och hamna i avgrundens djup, inte heller ska bröd fattas honom.

15. För jag är Herren (Jahve) din Gud (Elohim), som rör upp havet så att dess vågor ryter, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.

16. Jag har lagt mitt ord i din mun och har övertäckt dig med skuggan av min hand, för att jag ska grunda himlarna och lägga jordens grundvalar och säga till Sion [tempelberget i Jerusalem]: ”Du är mitt folk”!Jerusalem ska bli räddad [Detta är den femte och centrala delen i kapitel 49-54.]

17. Vakna upp! Vakna upp! Res dig upp Jerusalem, som har druckit vid Herrens (Jahves) hand, bägaren med hans raseri. Du har druckit avskummet av skakningens (skräckens) bägare, ja druckit ur den till botten. [Skakningens är i verbformen hitpael – som indikerar att man darrar av obeskrivlig skräck, se även vers 22.]

18. Det finns ingen som leder (guidar) henne av alla söner som hon fött, inte heller är där någon som tar henne vid handen av alla de söner som hon har uppfostrat.

19. Dessa två ting drabbade dig, vem ska begråta dig? Förödelse och ödeläggelse och hungersnöden och svärdet, vem ska trösta dig?

20. Dina söner är avsvimmade, de ligger mitt på gatorna [ordagrant: vid gatornas huvud], som antiloper i ett nät, de är fulla av Herrens (Jahves) raseri, av Guds tillrättavisning.

21. Därför, lyssna nu till detta, du drabbade och druckna, fast inte av vin,

22. Så säger Herren din Herre (Adonaj Jahve) och din Gud (Elohim) som hävdar sitt folks anledning (orsaken till att Gud utvalt dem): ”Se, jag har tagit ut ur din hand skakningens (skräckens) bägare, bägaren med mitt raseri, för att du inte ska dricka den igen (en gång till; aldrig mer).

23. Jag ska sätta dem i din hand som plågat dig, som har sagt till dig (din själ): ”Böj dig ner, så att vi kan gå över dig (trampa på dig)” och du har lagt din rygg på marken och på gatorna, för dem att gå över (trampa på).