Support Us

1. De rättfärdiga förgås (försvinner, dunstar bort) och ingen människa lägger det på hjärtat (noterar det). Människor fulla av nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) tas bort, men ingen tänker att den rättfärdige bevaras från (tas bort från ansiktet av; från att se) den kommande ondskan.

2. Han kommer in i frid (ro, stillhet, vila – fullständig harmoni) [i kontrast till förföljelsen här på jorden] de som vandrar i sin uppriktighet (rättfärdigt) – de vilar på sina bäddar [dödens vila].

3. Men ni – kom hit, ni trollkvinnors söner, avkomma till äktenskapsbrytare och skökor.

4. Mot vem hånar ni (skrattar ni åt; gör er lustiga över)? Mot vem gör du din mun vidöppen och räcker ut tungan? Är ni inte barn till överträdelsen och falskhetens säd (avkomma)?

5. Ni som upptänder er själva bland terebinterna och under varje lövbärande träd, som slaktar barnen i dalarna [barnoffer till Molok, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:19; Jer 32:35], under klippornas klyftor.

6. I dalens lena (stenar) har du din del, de, de är din lott. Över dem har du utgjutit drickoffer, du har offrat matoffer [3 Mos 2:1]. Ska jag tillåta mig själv att vara stilla inför dessa ting? [Att hebreiska ordet hem (de) upprepas två gånger förstärker att dessa lena stenar som används som offeraltare är något helgjutet och genuint som man ägnar sig åt helhjärtat, vilket misshagar Herren, då det är han som ensam borde ha denna vår överlåtelse. Det finns också en ordlek med uttrycket chalka som upprepas två gånger i den första meningen. Ordet betyder både ”len” och att ha ”sin del” eller ”sin lott”, kan också avse en ”avskild plats”.]

7. Överst (ovanpå) ett högt och upphöjt berg har du placerat din bädd, dit går du också för att offra dina offer.

8. Och bakom dörren och dörrposten har du satt upp dina minnesmärken. För du har gått upp från (lämnat) mig, du har utvidgat din bädd och valt dem vars bädd du älskar, vars hand du fått syn på.

9. Och du gick till kungen [hebr. melech – kan syfta på avguden Molok (hebr. Moloch)] med olivolja (smörjelse, väldoftande hudkrämer) och du förmerade dina parfymer och du sände dina representanter långt bort, ja ända ner till Sheol (underjorden, de dödas plats).

10. Du blev uttröttad av din långa väg, ändå sa du inte: ”Det är hopplöst”. Du fann förnyad styrka, därför blev du inte svag.

11. För vem har du varit rädd och fruktat att du skulle misslyckas? För min del har du inte kommit ihåg mig och inte lagt det på ditt hjärta. Har jag inte varit tyst en lång tid? Därför vördar (respekterar, fruktar) du mig inte.

12. Jag ska visa dig din rättfärdighet och dina gärningar, de ska inte vara till gagn för dig (ge dig någon vinning).

13. När du ropar (på hjälp) låt dem [dina avgudar] som du har samlat (omkring dig) rädda dig, men vinden ska bära dem långt bort, ett andetag ska föra bort dem. Men den som tar sin tillflykt i mig ska besitta landet och ska ärva mitt heliga berg.

14. Han ska säga: ”Kasta (bygg) upp, kasta (bygg) upp, rensa vägen, ta bort stötestenarna [alla hinder] från mitt folks väg.” [Jes 40:3; 62:10; 1 Kor 1:23]

15. Så säger den höge och upphöjde, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag bor i det höga och heliga, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.

16. Jag ska inte gå till rätta (strida) för evigt [mot mitt folk, Israel], inte ständigt vredgas, för då [om jag förblev vred] skulle deras ande försmäkta (förgås) inför mig, de själar som jag själv har skapat.

17. På grund av hans giriga överträdelser blev jag vred och slog honom, jag gömde mig och var arg. Men han fortsatte att avfalla och gick på sitt hjärtas (giriga) vägar.

18. Jag har sett hans vägar och ska hela honom. Jag ska leda honom och gengälda honom med tröst, honom och de som sörjer honom.

19. Till honom som är långt bort och till honom som är nära: ”Frid, frid (hebr. shalom shalom; dubbel frid, ro, helhet – fullständig harmoni),” säger Herren (Jahve) som skapar läpparnas frukt. ”Jag ska hela honom.” [Här står shalom två gånger. Det är hebreiskans sätt att betona och ge eftertryck därför att det är något extra viktigt, se även Jes 26:3.]

20. Men den onde är som ett upprört hav, som inte kan vila och dess vatten kastar upp gyttja och smuts.

21. ”Där finns ingen frid (shalom),” säger min Gud (Elohim), ”för de onda.” [Samma fras, men med Jahve istället för Elohim, återfinns i Jes 48:22.]