Jakobsbrevet 1 SKB

1. [Från:] Jakob, Guds och Herren Jesu den Smordes (Messias, Kristi) tjänare (slav, livegen – gr. doulos), [Till:] de tolv stammarna i förskingringen (diasporan). [De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.] Hälsningar (var glada)! [Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18-19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13-20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]Låt er inte ledas bort från tronGläd er när ni prövas

2. Se det som den största (all; ren) glädje, mina syskon (bröder och systrar i tron), när ni råkar hamna i (skulle falla in i och omges av – gr. peripipto) olika slags prövningar (frestelser – gr. peirasmois) [problem, svårigheter]. [Primärt syftar Jakob på förföljelse på grund av tron, se Jak 2:6; 1 Pet 4:12-16. Här låg en frestelse att tröttna och ge upp sin tro.]

3. Ni vet [ju] att prövningen (gr. dokimion) av er tro producerar (ger) uthållighet. [Ni vet av egen personlig erfarenhet att när er tro testas och visar sig vara äkta kan ni stå kvar fullständigt fasta.]

4. Men låt uthålligheten (ståndaktigheten, tålamodet) utföra sitt fullmogna verk (ha med sig fullbordad handling) så att ni blir fullmogna och fulländade – utan att sakna något.Be om vishet

5. Om nu någon av er saknar vishet [för att kunna gå igenom dessa prövningar], ska han fråga [alltid utbe sig vishet från alldeles intill] Gud, som ger åt alla, generöst (fritt; utan förbehåll) [på ett enkelt och okomplicerat sätt] och utan att förebrå (klandra, förakta; läxa upp) – och den [visheten] ska ges åt honom [han ska få den klarhet och insikt han behöver]. [Ords 2:3-6; Luk 21:15; 1 Kor 1:24]

6. Men han ska fråga [fortsätta att be] i tro, utan att tvivla (utan att vara osäker och splittrad i sin bedömning), för den som tvivlar [kastas fram och tillbaka mellan tro och otro] är (ordagrant: har varit) som havets våg, som drivs omkring av vinden och kastas hit och dit. [Jakob liknar ett tvivlande sinne vid en våg som rullar in i tro mot fastlandet och som i nästa ögonblick, utav otro och rädsla, kastas ut i havet igen. Vinden kan här tolkas som de yttre omständigheterna.]

7. En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet],

8. eftersom hon är delad i två (ordagrant: ”två-själad”), vacklande (ostadig, opålitlig) i allt hon tar sig för.Frestelser för fattiga och rika [Följande verser ger exempel på olika gruppers frestelser. En fattig troende frestas att fastna i att klaga över sin situation. I stället ska han glädja sig över allt Gud ger. Den rike ska inte berömma sig av sin rikedom.]

9. Vidare, den broder [eller syster] som lever under enkla förhållanden ska berömma sig av att ha blivit upphöjd [ansetts värdig att prövas].

10. Den som är rik [borde berömma sig] av sin svaghet (litenhet) eftersom han kommer att försvinna som blomman i gräset.

11. Solen går upp med sin hetta och sveder gräset, dess blommor faller av, dess skönhet förgår. Så ska även den rike vissna bort mitt i all sin strävan.Välsignad är den som består provet

12. Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den man som uthärdar [håller ut och inte vacklar under] prövningen (frestelsen), för när han har bestått provet [visat sig vara genuin och äkta] ska han få livets segerkrans [det eviga livet] som han [Herren] har lovat dem som älskar honom. [Även Bergspredikan börjar med välsignelser, se Matt 5:3-12. Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Bönen har en viktig roll både innan (”för oss inte in i frestelse”, se Matt 6:13) och under prövningen/frestelsen, se Jak 1:2.]

13. Låt ingen säga när han blir frestad (prövad): ”Det är Gud som frestar mig”, för Gud kan inte bli frestad av ondska, och han själv frestar aldrig någon.

14. Var och en är i stället frestad när han dras i väg [lockas bort från Gud och den kristna gemenskapen] och snärjs (som en fisk fastnar på en krok) av sitt eget begär.

15. När begäret sedan blir havande (gr. sullambano), föder (frambringar – gr. tikto) det synd, och när synden blivit fullt utvecklad (fullvuxen) leder den till död [Rom 6:23].

16. Mina älskade syskon (bröder och systrar i tron), bli inte vilseledda (sluta att vandra bort från sanningen).Bedra inte hjärtat

17. Allt gott vi får (varje välgörande gåva; allt gott givande – gr. dosis) och varje fullkomlig gåva (gr. dorema) kommer [alltid allra först] ner ovanifrån, från ljusens [himlaljusens] Fader – han som varken förändras (är ombytlig) eller växlar mellan ljus och mörker (ordagrant: hos vilken ingen förändring eller växlande skugga finns/är närvarande). [Allt gott har sitt ursprung i Gud. Grekiskans dosis refererar mer till givandet och gåvans syfte medan dorema pekar på själva gåvan som en frikostig välsignelse. Med hjälp av termer inom astronomi illustrerar Jakob Guds oföränderlighet och orubblighet. Universums Skapare förändras inte i intensitet som solen och månen, vars sken varierar under dygnet. Inte heller går han likt planeter (som skymmer varandra i sin omloppsbana) omväxlande in och ut ur mörker.]

18. Enligt sitt eget beslut födde han oss till livet genom sanningens ord (gr. logos aletheia), för att vi skulle bli som en förstlingsfrukt (den första skörden) han får från dem han har skapat. [3 Mos 23:10; 5 Mos 26:2; Jer 2:3; 1 Kor 15:20, 23; 1 Pet 1:3; Rom 11:16]

19. Förstå nu detta, mina älskade syskon (bröder och systrar i tron): Varje människa [var och en] ska vara snar till (snabb, redo) att höra (lyssna) [främst till Guds ord, se vers 18, men också när andra människor talar], sen till att tala [avsiktligt vänta med att yttra sig], sen till vrede [medvetet avvakta med ett upprört inre ställningstagande gentemot någon/något, se Pred 7:9] –

20. för en människas vrede uträttar inget som är rättfärdigt (rätt) inför Gud [den leder inte till en karaktär som kännetecknas av den rättfärdighet som kommer från Gud]. [Vrede (gr. orge) kommer från verbet orgao – ”att svälla/svälla upp” (av en inneboende drift eller lidelse), betecknar en sjudande vrede, avgjord ilska och upprördhet och används ofta om Guds kontrollerade vrede och berättigade motstånd, se Joh 3:36; Rom 1:18; Upp 19:15. Paulus uppmanar att bli vred över rätt saker, se Ef 4:26, dock inte förbanna människor, se Jak 3:9; Kol 3:8; Ords 29:11; Rom 12:19-21.]

21. Ni måste själva ta beslutet att ta bort (klä av) all er orenhet (smuts) och all överflödande ondska [hat och illvilja som bubblar upp, manifesteras och befläckar hela själen] från era liv [permanent ta bort och medvetet skjuta ondskan utom räckhåll för alltid på samma sätt som man skulle ta av sig smutsiga kläder]. Ta i ödmjukhet emot (var villiga och öppna för) ordet [Guds ord] som är planterat i er och som kan frälsa (bevara, hela) era själar.

22. Men var (bli) ordets (gr. logos) görare och inte bara dess hörare [Guds ord lästes ofta högt, se 2 Kor 3:14; Upp 1:3], annars missbedömer (bedrar) ni er själva! [Börja praktisera budskapet, gör som det står, annars resonerar ni på ett vilseförande sätt mot sanningen.]

23. För om någon är ordets hörare och inte dess görare [någon som bara lyssnar utan att omsätta insikt och kunskap i handling], så liknar han (har denne blivit lik) en man som betraktar (uppmärksamt studerar; noggrant tittar på) sitt [eget] ansikte (ordagrant: sitt naturliga/medfödda ansikte) i en spegel.

24. [Jakob förklarar och sammanfattar:] För han har [ju] betraktat sig själv och gått därifrån och omedelbart glömt hur han såg ut (ordagrant: hurdan han var)! [Dåtidens speglar var av brons. De bästa speglarna var av korintisk brons, men inga speglar från den tiden gav den klara spegelbild som vi är vana vid idag (jmf ”dunkel spegel” i 1 Kor 13:12). Det var få som hade tillgång till en egen spegel, men både vägg- och handspeglar av metall har hittats i utgrävningar i välbeställda kvarter och palats. Ett sätt att tolka liknelsen är en man som ser sitt otvättade ansikte och rufsiga hår. Han ser sitt bedrövliga tillstånd, men gör inget åt det, istället glömmer han det och går vidare. Guds ord är en fullkomlig spegel som människan kan spegla sitt liv i. Spegelbilden är dunkel och dimmig (som dessa antika speglar) och behovet av en frälsare blir uppenbart. Liknelsen kan också syfta på majoriteten av befolkningen som sällan såg sin egen spegelbild, och som med tiden glömde bort sitt eget utseende.]

25. Men den som ständigt fäster sin blick på (stannar upp och böjer sig ner för att undersöka) frihetens fullkomliga undervisning [lära, lag – gr. nomos, se Matt 5:17], som inte är en glömsk hörare utan en aktiv görare [som lyder Guds ord], han blir salig (lycklig) i det han gör [får uppleva Guds glädje och välsignelse i sitt liv].

26. Om någon menar sig (själv tror sig) vara from (gudfruktig) [tjäna Gud genom att på ett religiöst sätt vara observant och plikttrogen i sin tillbedjan] men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans fromhet (gudstjänst) ingenting värd.

27. En fromhet (gudsfruktan, tillbedjan, gudstjänst) [som är] ren och obefläckad inför Gud och Fadern är detta: att ta sig an (se till; besöka) föräldralösa (faderlösa, efterlämnade, övergivna) barn och änkor i deras nöd [5 Mos 14:29; Hes 22:7; Ps 68:6; Matt 23:23; 25:36] – att [hela tiden] bevara sig själv obesmittad (fläckfri, okorrumperad) av världen. [I hela detta stycke betonas att det finns en helhet mellan hörande/görande och tal/handlingar. Detta förstärks av att grekiskan inte har ordet ”och” i den sista delen. Det är inte två separata handlingar av fromhet – att praktiskt visa barmhärtighet och att bevara sig från världslighet – utan de hör ihop i en helhet och bekräftar varandra. Se även Matt 25:35-40; Heb 13:16.]