Support Us

1. Och Herren (Jahve) sa till mig: Trots att Mose och Samuel stod inför mitt ansikte, kan inte min själ vara vänd mot detta folk, kasta bort dem från mitt ansikte och låt dem vandra iväg.

2. Och det ska ske när de säger till dig: Vart ska vi vandra iväg? Då ska du säga till dem: Så säger Herren (Jahve): De som är ämnade för död till döden och de som är ämnade för svärd till svärdet och de som är ämnade för hungersnöd till hungersnöden och de som är ämnade för fångenskap till fångenskapen.

3. Och jag ska utse över dem fyra sorter förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve): Svärdet till att slå, hundarna till att släpa och himlarnas fåglar och markens djur till att sluka och till att fördärva.

4. Och jag ska göra dem till en skräck bland alla jordens kungariken, på grund av Menashe, Chizqijahos son, Juda kung för det som han gjorde i Jerusalem.

5. För vem ska ha medlidande över dig Jerusalem? Eller vem ska begråta dig? Eller vem ska gå undan för att söka din välfärd?

6. Du har kastat mig av dig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), du har gått baklänges, därför sträcker jag ut min hand mot dig och förgör dig. Jag är uttröttad av tröstande (att ömka, tycka synd om, ha medlidande).

7. Och jag blåser på (sprider runt) dem med en vind (hebr. zara mizre) i landets portar, jag låter dem drabbas av missfall (berövar dem på deras barn) jag fördärvar mitt folk då de inte återvänder från sina vägar.

8. Deras änkor har blivit fler till mig än havets sand, jag för över dem mot modern en utvald, en fördärvare mitt på dagen, jag låter ångest och skräck komma över henne plötsligt.

9. Hon som har burit sju tynar bort, hennes själ slokar, hennes sol har gått ned medan det ännu är dag, hon skäms och är förvirrad och återstoden av dem ska jag ge till svärdet inför deras fiender förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

10. Ve till mig min mor, att du har fött mig till en kivets man och en tvistens man till hela jorden! Jag har inte lånat ut och ingen har gett lån till mig, likväl förbannar (tar lätt på – hebr. klal) mig varenda en av dem.

11. Herren (Jahve) sa: Om jag inte skulle frigöra dig till gott, om jag inte skulle få fienden att vädja till dig i ondskans tid, i nödens tid.

12. Kan järn bryta järn från norr och koppar?

13. Din styrka och dina skatter ska jag ge till byte utan pris, för alla dina överträdelser inom alla dina gränser.

14. Och jag ska låta dig gå över med dina fiender till ett land som du inte känner, eftersom en eld har tänts i mina näsborrar som ska brinna över dig.

15. Du vet Herre (Jahve), kom ihåg mig och tänk på mig och hämnas mig för mina förföljare, ta inte bort mig, för du är långmodig. Vet att för din skull har jag lidit hån.

16. Dina ord var funna och jag åt dem och dina ord var för mig en glädje och mitt hjärtas fröjd, eftersom ditt namn var utropat över mig Herre Härskarornas Gud (Jahve Sebaot Elohim).

17. Jag satt inte i de gladas församling, fröjdades inte. Jag satt ensam på grund av din hand, för du har fyllt mig med harm.

18. Varför är min smärta oändlig och mitt sår oläkligt, så att det vägrar att låta sig helas? Vill du verkligen vara för mig som en bedräglig bäck, som vatten som saknas?

19. Därför säger Herren (Jahve) så: Om du vänder om och jag för dig tillbaka, ska du stå inför mig och om du för fram det dyrbara från det värdelösa ska du bli som min mun. Låt dem återvända till dig, men du ska inte återvända till dem.

20. Och jag ska göra dig till en befäst kopparmur för detta folk, och de ska strida mot dig men de ska inte segra mot dig, för jag är med dig och räddar dig och befriar dig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

21. Och jag ska befria dig från den ondes hand och jag ska återlösa dig från tyrannens hand.