Job 10 B2000

1. Jag äcklas av livet. Jag kan inte hålla tillbaka min klagan, jag vill ge ord åt min bitterhet.

2. Jag säger till Gud: Döm mig inte skyldig, låt mig veta varför du söker sak med mig.

3. Vad har du för glädje av att förtrycka, att förkasta den du själv har skapat, medan ditt ljus lyser över de gudlösa?

4. Har du en människas ögon, ser du som dödliga ser?

5. Är din livstid en människas, dina år en mans,

6. eftersom du söker fel hos mig, letar efter mina synder,

7. fastän du vet att jag är oskyldig? Det finns ingen räddning undan dig.

8. Du som skapat mig med dina egna händer, du störtar mig nu i fördärvet.

9. Tänk på hur du formade mig som lera, nu låter du mig bli till jord igen.

10. Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost.

11. Du klädde mig i hud och kött, vävde mig samman med ben och senor.

12. Du gav mig livet, du visade mig godhet, din omsorg bevarade mig vid liv.

13. Men vad du hade i sinnet var detta, jag vet vilka planer du hyste:

14. att vakta på om jag syndade och aldrig fria mig från min skuld.

15. Om jag är skyldig — ve mig! Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri utan mättas av skam och elände.

16. Om jag står på mig jagar du mig lik ett lejon, jag får åter känna på hur underbart du handlar.

17. Du skaffar ständigt nya vittnen mot mig och eggar upp dig mot mig mer och mer. Plåga och åter plåga blir min lott.

18. Varför lät du mig lämna moderlivet? Jag borde ha fått dö innan någon sett mig.

19. Då hade det varit som om jag aldrig funnits, jag hade burits från modersskötet till graven.

20. Flyktiga är mina livsdagar, låt mig vara, unna mig en flyktig glädje,

21. innan jag går för att aldrig komma åter, bort till ett land av djupaste mörker,

22. landet där natt och kaos härskar, där ljuset är ogenomträngligt mörker.