Support Us

1. Då svarade Job och sa:

2. Helt säkert (ja visst, så är det – hebr. omnam) – ni är folket (hebr. am), och med er dör visheten. [Första raden är i sig otydlig i hebreiskan, men faller på plats med hjälp av den andra raden. Versen skulle kunna uttryckas: ”Ja, så är det – ni är de enda visa människorna i hela världen, och när ni dör då dör visheten också”. Det är ett sarkastiskt uttryck från Jobs sida att all jordens vishet skulle finnas hos dessa tre bekanta. Som om de hade ensamrätt på all vishet och deras synsätt var den enda rådande!]

3. Även jag har ett hjärta, likväl som ni, jag är inte underlägsen er, och vem känner inte till dessa ting? [Underförstått – detta är allmän kunskap, ni kommer inte med något nytt!]

4. Jag har blivit åtlöje (ett skratt – hebr. sechoq) för min granne (bekant – hebr. rea) jag som ropar till Gud (Eloha) att han ska svara mig – till åtlöje (hebr. sechoq) – en rättfärdig [och] ren (rituellt ren som ett offerdjur – hebr. tamim).

5. Den olycksdrabbade (”facklan”) är värd förakt – det är åsikten (den arroganta tanken) hos den säkre (den utan problem), att blåsa ut (släcka) [facklan] får fötterna att snubbla (tappa fotfästet). [Versen har flera ovanliga ord. Det första ser ut som ”fackla” (hebr. lappid), men delar man upp det med en preposition (le) och substantiv (pid) blir det ”till/för olycka”. Hela versen har en dubbelhet att Job är olycksdrabbad, men underförstått en fackla.]

6. Rövarnas tält har framgång och den säkre bävar, Gud (El) till vem kommer Gud (Eloha) i hans hand. [Job fortsätter att svara den tredje ”vännen” Tsofar, som ifrågasatt om inte Job ändå har någon hemlig synd som har orsakat den olycka som drabbat honom.]

7. Fråga djuren – de ska undervisa dig, fråga fåglarna under himlen – de ska berätta för dig.

8. Tala (på ett reflekterande, begrundande sätt) till jorden – den ska undervisa dig, fiskarna i havet – de ska förklara för dig. [Vilken sanning är det som hela naturen kan vittna om? Jo, sjukdom och olycka kan drabba även goda. Jobs vänners teologi var att lycka och materiellt överflöd automatiskt var ett tecken på Guds välsignelse, medan sjukdom och fattigdom var Guds straff.]

9. Finns det någon av dem som inte vet [eller vem är så blind så han inte ser] att det är Herrens (Jahves) hand som har gjort detta [blandat ont och gott i naturen och det mänskliga livet]? [Detta är enda gången i dialogerna i kap 3-37 som Herrens personliga namn JHVH används.]

10. I hans hand är allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda (människans ande).

11. Är det inte örats uppgift att pröva pratet (hebr. milah), på samma sätt som munnen prövar matens smak? [På ett ögonblick känner man skillnad mellan sött och surt, på samma sätt kan man på en gång skilja mellan dåraktigt och vist tal, mellan mänsklig vishet och Guds vishet.]

12. Finns vishet [bara] hos de föråldrade (skröpliga – hebr. jashish)? Finns förstånd [bara] hos dem som lever ett långt liv? [Ordagrant ”bland de gamla – vishet, långt liv – förstånd.” Det kan vara ett påstående eller en fråga. Utifrån sammanhanget verkar det som Job ifrågasätter sina vänners påstående, se Job 15:10, för att sedan gå vidare med att det är bara Gud som har all vishet och kunskap.]

13. Hos Gud [och bara hos honom] finns [fullkomlig] vishet och makt (styrka), hos honom finns råd och förstånd (insikt).

14. Se, det [hus, den mur, stad eller slott] han bryter ner – kan inte byggas upp, den man han stänger in [fängslar, se Job 11:10; Klag 3:53; Jer 38:6] – kan ingen öppna upp.

15. Se, han håller tillbaka vattnen [1 Kung 17:1, 7] – och de [källor, floder, sjöar] torkar upp och han sänder ut dem [i störtfloder] – och de omstörtar (ödelägger) landet. [Versen beskriver de två ytterligheterna torka och översvämning.]

16. Hos honom finns styrka (frimodighet) och insikt (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshijah), [både] till den som går vilse (hebr. shagag) och den som vilseleder (får andra att gå vilse – hebr. shagah). [Upprepningen går vilse och leder vilse blir en merism – hela mänskligheten.]

17. Han leder bort [kungliga] rådgivare barfota (avklädda i fångenskap; i skam – hebr. sholal) och domare låter han bli till dårar.

18. Han lossar kungars tillrättavisning (förmaningar – hebr. mosar) [löser upp deras makt som binder folket], och binder bältet om deras höfter [fängslar dem].

19. Prästerna får gå barfota (avklädda i fångenskap; i skam – hebr. sholal) och han omstörtar dynastier (de väletablerade; de som alltid är i makten; ordagrant: ”alltid flödande” – hebr. ejtan). [Job kan säkert anspela på de tre bekanta som rådgivare, domare, kungar, präster och de som alltid funnits på maktpositioner generation efter generation.]

20. Han tar bort (viker undan) talförmågan (ordagrant: läppen) från de säkra (stadiga – hebr. aman) [de vältaliga], och smaken (omdömet; förmågan att tänka rationellt) hos de gamla berövas [de blir imbecilla]. [Versen är skriven som en kiasm verben först och sist. Kring denna vers finns även två liknande teman med skam. I vers 17-19 handlar det om rådgivare, kungar och präster som förs bort barfota och i vers 21-25 kommer skam över furstar och folkets huvuden.]

21. Han utgjuter (häller ut) skam över furstarna (de som ger – hebr. nadiv) och löser flodernas (kanalernas – hebr. afiq) bälte.

22. Han uppenbarar djupen från mörkret [1 Mos 1:3] och för in ljus till dödsskuggan (djupaste mörker – hebr. tsalmavet).

23. Han låter folken växa – och förgör dem, han utvidgar folken [stormakters gränser/inflytande] – och leder dem.

24. Han tar bort hjärtat [förståndet] ifrån folkets huvuden (ledare – hebr. rosh) och låter dem vandra bort (hebr. taah) i det öde (ofruktbara – hebr. toho) [1 Mos 1:2], där ingen väg är.

25. De famlar i mörkret utan ljus och vandrar bort (hebr. taah) som en berusad.