Job 14 SFB15

1. Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.

2. Som ett blomster växer hon upp och vissnar, som en skugga flyr hon och kan inte bestå.

3. Mot en sådan öppnar du ditt öga, mig drar du till doms inför dig.

4. Kan en ren komma från en oren? Nej, inte en enda!

5. Om människans dagar är bestämda och hennes månaders antal är fastställt av dig, om du har satt en gräns som hon inte kan överskrida,

6. vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro, låt henne få glädje av sin dag som en daglönare.

7. För ett träd finns det hopp, huggs det ner kan det gro igen och nya skott ska inte saknas.

8. Även om dess rötter åldras i jorden och stubben dör i mullen,

9. ska det grönska vid doften av vatten och skjuta skott som ett ungt träd.

10. Men när en man dör ligger han där. När en människa ger upp andan, var är hon då?

11. Som vattnet försvinner ur sjön och en flod sinar och torkar ut,

12. så lägger sig människan och står inte upp igen. Först när inte himlen finns mer vaknar hon och reser sig från sin sömn.

13. Tänk om du ville gömma mig i dödsriket, dölja mig tills din vrede upphör, sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!

14. Kan en människa som en gång dött få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min mödas tid tills min avlösning kommer.

15. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig, du skulle längta efter dina händers verk.

16. Fastän du nu räknar mina steg skulle du inte ge akt på min synd.

17. Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld.

18. Men som berget faller och vittrar bort, som klippan flyttas från sin plats,

19. som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan, så gör du människans hopp om intet.

20. Du besegrar henne för alltid och hon går bort, du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.

21. Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte, om de blir ringa ser hon det inte.

22. Hennes kropp känner bara sin egen plåga, hennes själ bara sin egen sorg.