Job 17 SFB15

1. Min ande är bruten, mina dagar slocknar, graven väntar på mig.

2. Sannerligen, jag är omgiven av smädelser, mitt öga ser ständigt deras fiendskap.

3. Gå själv i borgen för mig, vem annars kan ge mig sitt handslag?

4. Du har stängt deras hjärtan för insikt, låt dem därför inte triumfera.

5. Den som förråder vänner mot belöning, på hans barn ska ögonen tyna bort.

6. Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken, jag är en man som man spottar i ansiktet.

7. Mitt öga är skumt av grämelse, alla mina lemmar är som en skugga.

8. De rättsinniga häpnar över sådant, den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.

9. Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer blir starkare.

10. Men ni får alla komma tillbaka, jag finner ändå ingen vis bland er.

11. Mina dagar är förbi, mina planer är krossade, det som var mitt hjärtas begär.

12. Natten vill de göra till dag, och när mörkret bryter in säger de: ”Ljuset är nära.”

13. Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning, breda ut min bädd i mörkret,

14. säga till förgängelsen: ”Du är min far”, och till maskarna: ”Min mor, min syster” –

15. var är då mitt hopp? Vem kan se något hopp för mig?

16. Kommer det ner till dödsrikets bommar, sjunker vi ner tillsammans i stoftet?