Job 17 SV1917

1. Job avslutar sitt svar på Elifas' andra tal, i det han beder till Gud om försvar mot vännerna. Själv väntar han sig intet annat än döden.  Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

2.  Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

3.  Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

4.  Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

5.  Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

6.  Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

7.  Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

8.  De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

9.  Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

10.  Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

11.  Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

12.  Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

13.  Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

14.  till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

15.  Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

16.  Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.