Support Us

1. Då svarade Job och sa:

2. Hur länge ska ni plåga mig (min själ) och genom babblet (pratet – hebr. milah) krossa mig?

3. Tio gånger [gång på gång] har ni hånat mig och kränkt mig utan att rodna (skämmas). [Talet tio används om något som sker ofta, se 1 Mos 31:7. Detta är Jobs femte svar, och i de hittills fem anförandena av Elifaz (2 st), Bildad (2 st) och Tsofar (1 st) finns otaliga tillfällen då de hånat och kränkt Job.]

4. Det är sant (står stadigt – hebr. omnam) att jag verkligen har gått vilse (är fel ute – hebr. shagah) [Job 6:24], då får jag leva med konsekvenserna av min egen förvillelse (felsteg – hebr. meshoga). [Det hebreiska ordet lon har översatts ”leva med konsekvenserna”. Den ordagranna betydelsen är ”bo över natten” och anknyter här till ett ordspråk att man får stå sitt kast och ha en obekväm gäst över natten. Det liknar lite det svenskt uttrycket: ”som man bäddar får man ligga”.]

5. Det är sant (hebr. omnam) och ni ändå förhäver er mot mig och använder min förnedring emot mig,

6. så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt och omringat (snärjt runt) sitt fångstnät (sin belägring – hebr. matsod) över mig. [Anknyter till Bildads ord i Job 18:8.]

7. Se, jag ropar högt (högljutt skri efter hjälp – hebr. tsaaq): ”Våld (terror – chamas)” Men jag får inget svar (jag besvaras inte). Jag ropar i smärta (hebr. shava), men där finns ingen rättfärdighet.

8. Min stig (livsväg – hebr. orach) har han spärrat (hägnat in; murat en mur) och jag kan inte passera [Klag 3:7], och framför (över/på) mina stigar (upptrampad gångvägar – hebr. netivah) har han lagt mörker.

9. Han har avklätt av mig min ära [rykte] och tagit kronan [min värdighet] från mitt huvud. [Job 12:17]

10. Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under. Han rycker upp (lyfter bort) mitt hopp som ett träd. [Inte ens stubben är kvar, allt hopp är ute, se Job 14:7; 18:16.]

11. Han [Gud] har tänt sin vredes eld mot mig och räknar mig som sin fiende.

12. Hans skaror samlas tillsammans och bygger upp en belägringsramp (förbereder sitt anfall) mot mig, de slår läger runt mitt tält. [I Jobs värld upplevde han hur Gud var vred på honom (vers 11), men i verkligheten brann Guds vrede mot Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7. Stycket i vers 7-12 består av välbalanserade verser med två rader, men avslutas i vers 12 med ett trikolon där fiender samlas, bygger och slår läger. Kanske en antydan att Job såg de tre kompanjonerna som fientliga härar som ställt upp sina anfallsvapen för att attackera honom.]

13. Han har fört mina bröder [nära släktingar; landsmän] långt bort från mig [Job 6:15; 42:11], alla jag känner har blivit som främlingar för mig.

14. Mina närmaste [släktingar] har lämnat, mina vänner har glömt mig.

15. De som bor tillfälligt i mitt hus [gäster på resa; manliga tjänare] och mina tjänarinnor ser mig som en främling (hebr. zor), en okänd (främmande – hebr. nochri) är jag i deras ögon.

16. Kallar jag på min tjänare svarar han inte, även om jag vädjar med min egen mun. [I vers 15 kände tjänarinnorna inte igen honom, här svarar inte ens hans tjänare.]

17. Min andedräkt (ande; jag som person – hebr. roach) är frånstötande (främmande, okänd – hebr. zor) för min hustru, jag är vidrig för mina bröder (ordagrant: min livmoders söner). [Det sistnämnda uttrycket syftar ofta på egna barn, men eftersom de är döda, är betydelsen här hans bröder och systrar.]

18. Till och med små barn föraktar mig, när jag reser mig upp, talar de [förlöjligande, hånfullt] om mig. [I normala fall skulle de yngre visa respekt för de äldre, se Job 32:4-6.]

19. För den mindre grupp människor (hebr. mat – plural) som jag rådslår med är jag avskyvärd, de jag älskade har vänt mig ryggen.

20. Mina ben tränger ut genom hud och kött, jag har undkommit [levande], bara tandköttet kvar.

21. Var barmhärtiga, var barmhärtiga mot mig, ni mina bekanta (hebr. rea), för Guds (Elohas) hand har slagit mig.

22. Varför förföljer ni mig som Gud gör? Blir ni aldrig mätta av mitt kött?

23. Vem [skulle kunna se till] att mitt prat (mina ord – hebr. milah) skrevs ner? Vem [skulle kunna se till] att de graverades i en rulle [papyrus eller brons],

24. ja, med en penna av järn och bly – för evigt ingraverade i klippan!

25. Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever, och till slut (sist) ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska]. [En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. levirat/leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se Rut 2:20. Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även Apg 20:28; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:20; 1 Pet 1:18-19; Upp 1:5; 5:9. Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft (1 Mos 2:7) och det används i Jobs bok om stoft och aska (Job 42:6) men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se Job 41:24.]

26. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud (Eloha).

27. Jag själv ska få skåda (hebr. chazah) honom, jag ska se (hebr. raah) honom med egna ögon, inte med någon annans. Mitt innersta (samvete, ordagrant ”mina njurar”, sätet för känslor och dolda motiv) längtar i mitt innersta. [Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords.]

28. [Jobs råd till de som anklagar honom:] Men ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom?” Roten till olyckan har ni funnit hos mig.

29. Var rädda för svärdet, för vrede hör till synder som straffas med svärd. Därför ska ni veta att det kommer en dom. [Så småningom visar Gud vrede över Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7-9.]