Job 20 SKB
1. Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11; 11:1], till orda och sa:
2. Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta), jag är så upprörd (tankarna rör sig snabbt – hebr. chosh).
3. Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande (hebr. roach binah) ger mig svar. [Tsofar beskriver att hans tanke och hans förstånd driver honom att ge sig in i diskussionen igen. I Jobs sista anförande anklagade han de tre för att ha kränkt honom (Job 19:3). Nu kan inte Tsofar vara tyst, nu är det han som känner sig kränkt. Detta är Tsofars andra replik mot Job, totalt den sjätte argumentationen mot Job.]
4. Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden,
5. att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära) [den gudsfrånvände är snar till skratt men också snar till gråt], och den gudlöses (skenheliges, hycklarens – hebr. chanef) glädje varar ett ögonblick?
6. Även om han stiger mot himlen i sin höjd (stolthet, arrogans). Och hans huvud molnen vidrör (når). [Versen är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer.]
7. så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring). De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?”
8. Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten.
9. Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom.
10. Hans söner ger nåd till de fattiga och hans styrka återvänder i hans hand.
11. Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst], men de ska ligga i stoftet med honom. [Han dör i förtid.]
12. [I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.] Även om ondskan är söt (ger behag) i hans mun [jmf. vers 17] och han gömmer den under tungan,
13. även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun,
14. så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom.
15. Den rikedom han svalt (konsumerat) måste han spy upp ur hans mage driver Gud ut den.
16. Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig, giftormens (den hissande ormens – hebr. efeh) tunga ska döda honom.
17. Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar, inget flöde av honung och smör (tjock mjölk, kvarg, ostmassa).
18. Sitt slit måste han återlämna, han får inte svälja (njuta av) rikedom han vunnit, eller glädjas åt den.
19. eftersom han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt.
20. Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen], han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
21. Inget är kvar för honom att äta (hans begär), det är därför hans framgång inte består.
22. Mitt i höjden av sitt överflöd (”när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande”) ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. [Att överflöda (hebr. male) i kombination med det ovanliga ordet sefeq kan ha betydelsen applådera.]
23. När han fyller sin mage (buk) ska han sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn i hans inälvor.
24. Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn, så genomborras han av [pilen från] bronsbågen.
25. Han drar [ut pilen], och den kommer ut från hans rygg och det blixtrande [svärdet/spjutet där som reflekterar ljuset] ur sin galla [vers 14]. Då drabbar honom dödsångest,
26. djupt mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält.
27. Himlarna uppenbarar (blottar; sända i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon) och jorden reser sig mot honom. [Himlar och jord är en merism som förstärker att de skyldigas skuld kommer bli synlig för alla – Gud i himlen och alla på jorden.]
28. Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort, som forsande vatten på vredens dag.
29. Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim), den lott Gud (El) har bestämt.